Gott nytt år

Ha ett gott nytt år allihop. /dina och Oas

Kan jag tänka mig att göra det?

För dig Navid känns det som en självklarhet så här på rak arm. Så jag ska tänka på det. /dina

I'm an unfaithful bastard

Fem böcker på samma gång och jag vill bara ha fler. Det är fel och dåligt och slött men jag gillar känslan av en nyinköpt bok. Och jag älskar att börja läsa i en nyinköpt bok. Jag tycker också om att läsa i en sliten bok. Jag tycker om att ha en eller två i väskan. Jag tycker om att köpa nya böcker och börja läsa dem, slita ut dem. Att sitta mot min oranga vägg och slita är bäst. Jag tycker det är snyggt med färdigslitna bokryggar som står uppradade på min hylla. Men jag gillar inte tanken på att läsa om dem. Och på tal om ingenting, har insett först idag att julrean är en stor besvikelse. /dina

Stolt dotter

Far min har gjort det igen. Han har åter igen fått mig att se det fina hos honom. Fina pappa har efter fem dagars vandalism (småstenkast på rutor, insprång i restaurangen, allmänt äcklig närvaro) tagit tag i en av skitungarna, glasögonfittan, och skrämt skiten ur honom. Bokstavligt talat. Och nu vågar sig inte någon av dem i närheten igen. Personligen skulle jag sett det här som en seger. Jag ser det som en stor vinst. Jennifer förstår hur mycket man borde hata Lindsdals ungar och det gör jag till fullo. Men pappa är mer förståndig än mig. Han ser det som en förlust. Han vill, trots allt, att de ska kunna komma utan att vara rädda. Han ser det som ett oansvarigt drag från föräldrarnas sida (inte glasögonormens, han sprang driekt till farsan som hoppade på min farsa. Fega äckel.) att inte med barnen komma och be om ursäkt. Han ser det som en förlust att inte kunna förlåta dem. Jag ser det som en förlust att inte kunna vara där och bränna dem med en cigarettfimp. /dina

I brist på ord

/dina

I will never love you more

...Det hon sa, fast tvärtom. /dina

Lite tradition är fint

Vem sa att en gnutta konservativitet är av ondo? Fått känslan av mycket irritation och motarbetande när det kommer till julfirandet som faktiskt är imorgon. Till skillnad från mig som väldigt mycket ser fram emot julafton, som har haft en positiv inställning till de dagar som nu varit innan jul och har samma inställning till dagarna efter, är det snarare en bitterhet i luften från så många andra. Vissa väljer att köpa pizza tre julafton i rad, min kusin tror att julen blir en katastrof om hon och pojkvännen inte får fira den som de planerat, andra säger att de rent utav hatar julen. Köp Capriciosa som ersättning för julbord om det smakar bättre, men gör det med glädje istället för ett fjantigt försök till att verka alternativ och tuff. Var inte dum och tro att julen är något annat än vad vi gör det till. /dina

I'm in love with your brother

Jag har otroligt tråkigt idag och jag njuter så väldigt mycket av det. Fattas bara ligg och cigg. /dina

Pappa är hur sämst som helst men samtidigt lyckas han vara så gullig. Jag satte ihop de nya vardagsrumsborden som en liten före julaftonjulklapp, eftersom jag själv inte kunde hålla mig från att se hur det skulle se ut. Så jag ber pappa gå upp och titta på tv i deras rum så jag kan få vardagsrummet i 10 minuter, fixa och pilla med det sista. Okej säger han. Jag fixar rummet.
Det blev fint. Huvudsaken var att få bort vårt fula runda bord som bara mamma lyckas se något charmigt i. Det blev faktiskt fint på riktigt nu och jag ropade ner pappa för att komma och se. Han tittar in i rummet, sen tittar han på mig och ler. Jag såg det direkt, han hade tjuvkikat. /dina

Nej, skjut mig

Dags att vara öppen nu. Dags att säga som det är, med allt och alla. Nej, nej. Halvdana sanningar som gör alla glada, gör alla glada. De flesta. Inte problemet just nu. Problemet: hur slutar man vara förståndig och hur slutar man ljuga för andras skull? Hur slutar man vara snäll och söt och en lögnhals när man, liksom, inte har lust längre? Det är mitt problem. Vafan är ditt? /dina

Nyp mig i armen

Teaterlektionerna gav mig ett minnen. Ett lite suddigt, "...jag tillhör ju den coola gruppen.." vet jag att jag hörde. Jag vet också vem jag hörde det ifrån. Jag hamnade till min förfäran framför henne och hennes vän på 401 idag. Jag säger förfäran, inte för att jag bryr mig om henne..Vad heter hon nu igen? Jag säger förfäran, för hon ser precis likadan ut som hon gjorde för 8, 9 år sedan. Inte för att jag bryr mig om hur hon ser ut. Men jag lovar att jag hamnade i min 9 år gamla kropp igen den bussresan. Mullig, störst, okontrollerat hår och fulast kläder. /dina

För att citera vad jag tänker men inte säger

"O ja det är verkligen förskräckligt synd om dig. Omg vad det är synd om dig. Jag vill gråta för det är så synd om dig men inte för den anledning du tror, nej. Jag vill gråta för det är synd om dig för du tror att det är så jävla synd om dig när det verkligen inte alls är synd om dig någonstans. Jag vill liksom slå dig hårt, så synd om dig är det. Brrr, du gör mig så helvetes förbannad. I'll kill her, för att citera Soko." /dina

Fin

Jag bryr mig inte om vad ni tycker, speciellt inte vad Caldwell tycker, för Jonas Karlsson är bland det smarrigaste mina ögon har skådat and that's it. /dina

Den gamle erfarne kirurgens ord

Man kan inte sy ihop ett infekterat sår. Det måste få förbli öppet. Annars syr man in infektionen.

Även din mamma

Det låter tragiskt, att säga att man är sexberoende. Sex addict- engelskan förskönar det inte som det så ofta gör med annat. Tar möjligen bort lite tragik, håller kvar större delen av den. Patetiskt, perverst, läskiga gubbar, Kvarteret Skatan-Gun, våldtäkter, oönskade barn, aids, död. Någonting i mitt liv och min uppväxt har gjort att dessa ord dyker upp när jag associerar till sexberoende. Jag tycker skulden ska läggas på föräldrar som lagt sexprat i vårt tabufack redan från födseln. "Inga sådana ord! Vi har ett barn i rummet.." Skulden ligger även hos människor som lever i celibat och andra människor som talar om dem som om de gjorde något vettigt. För det gör de inte, faktiskt. Skulle människan dö ut på denna jord är sannolikheten större att det är tack vare celibatsapiens än något annat.
Sexberoende låter tragiskt men är det det? Och i så fall, är inte alla människor tragiska? Är inte alla människor sexberoende? Jo, det är ni era smygfuckers. Allihop. /dina

Från förtvivlan till mycket bättre

Bussen var 20 minuter försenad. Det är aldrig okej att bussen är försenad så pass mycket efter ett gympass. Tapper som jag ibland kan vara bet jag ihop, jag började alltså inte bråka med de två tanterna bredvid mig som odiskret kikade åt mitt håll med avsmak, viskade. Det duggade, bilarna tycktes alla ha alldeles för starkt ljus och jag funderade över om det skulle dröja innan jag såg normalt igen. Min ipod var urladdad.
401an dyker till slut upp men den lyckan hann jag knappt känna av då jag ser att busschaffisen försökt få med en fet grekisk familj plus de flesta av Lindsdals fjortisar i en och samma buss. Nu var jag bara förtvivlad, att gråta en skvätt kändes inte otänkbart. Raseriet kom tillbaka när jag skulle finna ståplats, vilket det knappt fanns något av som sagt. Våra nya bussar här i Kalmar har en tvåsätesplats precis bakom chauffören och den är såklart menad att vara till för två personer, om personen inte är två i en så att säga. En anorektisk brunett höll tyvär inte med om det utan ansåg att hon minsann hade rätt att bre ut benet lite extra medan vi andra trängdes som upprätade sardiner. Så jag satte mig på hennes ben. Ja det gjorde jag och det kändes bra.
Sen fick jag ett sms, det löd "vill du vara min?". Allt blev plötsligt mycket bättre. /dina

Tänker just nu

Leder det någon vart att tänka på hur det hade kunnat bli om inte, hur det kunnat vara om man istället gjorde eller om man aldrig någonsin hade...? Nerbrytande eller nyttigt? Till viss grad, inte alls? /dina

Förlåt i förväg

Budget och sådat supertrist har aldrig någonsin varit min starka sida ok, jag erkänner. Men nu får faktiskt ingen komma med kommentarer i stil med att jag får skylla mig själv för jag mår inte alls bra över detta. Snart börjar julklappssäsongen och jag kommer inte att kunna handla några klappar. På riktigt. Efter återbetalning av lån och faktura så är pengarna slut redan innan månaden har börjat. Därför säger jag detta och jag vill att mina vänner som jag brukar byta julklappar med tar det på allvar: köp för sjutton ingen present till mig, för som sagt så jag kommer verkligen inte att kunna ge något tillbaka. Kom ihåg att jag älskar er trots att det inte ligger något paket med en julhälsning från mig under barrträdet i år. /dina

Jag hatar icke köttätare som hatar köttätare!

På den senaste tiden har jag samlat på mig en mängd med irritationer och det börjar bli tungt nu. I vanliga fall hade jag kunnat skriva ner det i min oelektroniska dagbok men vad gör man när den är full? Jag frågar mig själv, vad vågar jag skriva här egentligen? Ingenting i stort sätt. Ni skrämmer mig. Jag väntar på den dagen ni inte gör det. /dina

"Jävla cpafrikabarn"

Jo det stämmer utmärkt på dagens tillstånd om jag ska vara ärlig. Så Annie, du var inte helt ute och cyklade idag under engelskan. FYI, jag dygnade för första gången i mitt liv natten till fredag och kommer förmodligen inte göra det igen. Fick under nattens gång en egen uppfattning om Lars Kaggs kår, inte positiv. /dina

Black in anti-black

Jag gick aldrig på maskeradfest under halloween. Jag var bjuden men saker kom i vägen och nu får jag förmodligen vänta ett år tills nästa tillfälle kommer för att klä ut mig, till nazist! Tror att jag skulle vinna priset för läskigaste utstyrseln. /dina

Fransk ska och körsbärsvin

Sjukaste söndagen i mitt liv har ägt rum idag. Det slutade med att Ida fick en fin svampfrisyr, jag fick en stor hög med jag-borde-gjort-för-ett-år-sedan-skolarbeten och en fet huvudvärk. Misstänker även tinnitus i mitt vänstra öra. Helgen har över lag varit bland de knäppaste. Jag tycker att vi alla borde ha fler sådana helger. Men nu till krisfrågan, vilka huvudvärkstabletter är bäst? /dina

Fråga Ida om sex och samlevnad

Ida ska stå för en del av sexspalten hos K-ramp. Jag hoppas på egna erfarenheter-historier och sånt för det är det enda riktigt intressanta. Det ska vara ärligt, allt ska läggas fram och det ska vara dirty! Det fina är att jag tror Ida fixar det, hon må inte vara en 07a;are men hon har staken. Nu återstår det bara att visa den. (k-ramp.se) /dina

Tsatziki

Samuel Haus har vuxit och blivit galet snygg. Frågan är om han trots det kan få brudarna på fall. Frågan är om man inte skulle känna sig som en pedofil, det är ju ändå Tsatziki. Undrar om han föredrar att man kallar honom vid hans riktiga namn i sängen eller om det är Tsatziki som gäller. Påminnelsen om hans storhetstid kanske är en riktig turn on. Undrar om Tsatziki lyssnar på hiphop. /dina

Nu gråter Jennifer

"Patetiska kossa!" - Får man skriva så, anonymt, och samtidigt tro att man själv är något annat? Kan man tro det? /dina

Tysk pop ska vara tyst pop

Hoppade just upp någon tysk röst och det lät förfärligt. Inte fint någonstans någon gång i någon ton. Blev för någon dag sedan tipsad om sidan lastfm.se och den är verkligen skitbra. Tills tyskan kom. Med detta menar jag absolut inte att jag har något emot tyskar som individer, bara deras språk. Men o andra sidan kanske jag ska börja med personangrepp på riktigt och se om läsarsiffrorna ökar ytterligare. För det var precis vad de gjorde efter min inte-hata-inte-älska-förklaring. Intressant! /dina

Låt oss tala klarspråk

J Thang, jag och min klass hatar inte dig och dina girls. För att hata måste man älska och vi älskar er definitivt inte. Men sanna mina ord: du lämnade Lars Kaggskolans stolthet den dagen du lämnade Mp07a. (Min vän sa till mig igår att J trodde vi hatade dem, så jag ville förklara mig.) /dina

Ben Folds feat. Regina Spektor

You don't know me

Datorn och kärleken

Ligger här och funderar kring begreppet kär med en kokhet dator i knät. Det gör snart ont. Förstår inte hur det kan bli så varmt. Börjar se en likhet mellan varm dator och kärlek. Orkar inte rabbla upp en stor text om det. Men det lyder lite kort om hur det är att äntligen få sitta med sin laptop i knät, att vara kär. Sen blir det varmt och mysigt i knät, att vara i ett förhållande. Sen blir det lite väl varmt kanske men man håller ut, förhållandet blir fesigt. Sen gör det ont och dina lår börjar få brännskador, att inte vilja ha ett förhållande längre. Låren svalnar medan datorn är på laddning, att ta en "paus". Sen börjar det om igen. Nu gör det ont. Bäst att ladda batterierna inför valvakan inatt! /dina

Den intelligenta värktabletten

Befinner mig i ett vad många skulle kalla kentstadie. Mina närmsta föredrar att kalla mig bitter. Är det så konstigt då, kan man fråga sig. Det är inte ett dugg konstigt då skolan verkar finna ett visst nöje i att klämma in eleverna mellan alla världens skolarbeten. De pressar sen vidare då de tror att trycket kan göra oss till oslipade diamanter när allt de i själva verket lyckas åstadkomma är ångest, migrän och alkoholism. Det vi kan göra åt saken är att häva Ipreen och be gud om styrka...Yea, what a relief. /dina

40 ögon/dag

Imorgon är det dags för mig och klass mp07a att ta bussen till Stockholm. Och 07c. Dock ser nog fler än bara jag resan som med klass 07a och inte 07a och c. De är ett överflöd och kommer förmodligen stå för irritationsobjektet de kommande tre dygnen. Kommer ni ihåg inlägget där jag nämnde citaten från trafikantkunskapen? Mhm..
Jag åker i helgen vidare till Göteborg för några dagar men på lördagen hoppas jag att ni svarat på nedanstående frågor. Ni är i genomsnitt 20/dag som läser, mer än så vet jag inte. Tråkigt, kan jag tycka.

1. Jag säger cigarett och du säger..?
2. Jag säger religion och du säger..?
3. Jag säger yrke, inriktning och du säger..?
4. Jag säger GossipGirl och du säger..?
5. Fitta eller framstjärt?
/dina

Det är OK, faktiskt

Det var som om han fick ett helt nytt ansikte, en helt ny hållning och den för några sekunder sedan glada blicken gav mer känslan av ihålighet än glädje. Min vän brann mitt framför ögonen på mig idag, jag såg det trots försöket att inte röra en min. Jag förstår inte. Säg någon som inte rör en min när allt står i lågor. Varför tror man att det inte är okej att ha ont? Jag ville ta brandsläckaren och göra min plikt, men jag kunde och kan fortfarande inte så länge han inte säger var han har gömt den. /dina

Min treenighet

Rubriken på min fingertopp tills imorgon lyder: Sverige är en mimikry. (Oftast insekter som efterliknar starkare arters utseende för större chans av överlevnad.) Det är så jag ser Sverige. Snacka om antipatriot. Men även om jag nu skulle känna för att bli patriotisk är jag kluven. Jag vet inte vad jag skulle säga om ni frågade var jag kommer från. Jag är en splittrad själ, en hamburgare med allt och lite lite till. Inte en enkel cheesburger eller Big Mac, jag är båda två. Det är faktiskt inte så roligt att behöva dra den långa förklaringen "Mamma är finne, pappa är föredetta pyramidbyggare, stackars lilla barn"...Ni vet, kinesramsan fast ändå inte. En shyst blandning men jag föredrar det enkla. Att kunna säga var jag kommer från utan att veta riktigt själv är inte enkelt. Lite sorgligt. /dina

Allvarligt talat

Mitt rum är mitt rum. Det är ett vakuum där bara jag kan andas, där bara jag får andas ut och det är ett utav de få ställen jag får vara ifred. Med min hund. Min hund får också andas här och vara här, med mig. Utan mig om hon så vill. Men faktum är att min hund innebär inte mamma, inte pappa och definitivt inte lillebror. Tycker inte att jag är allt för otydlig med det sagt. /dina

Barnfobi, typ

Jag vet aldrig riktigt vart jag har dessa djävulssinnade minimänniskor. För enkelhetens skull går jag alltid ut med att jag hatar dem, och det gör jag oftast i mildare grad. Hata är ett egentligen för starkt ord men att ta något som är för svagt och som riskerar att jag på något sätt blir inblandad i bekantskap med barn,- nej tack. Sen finns det alltid undantag som med allt annat här i livet. Ta mitt kusinbarn M som ett exempel. Bedårande liten, rund och cirkus 50 mil ifrån mig. Jag har aldrig träffat killen men bilderna jag fått se strålar en övertygelse om att vi hade varit goda vänner. Det kanske vi blir.
Varför denna syn på de små? Jag funderade för bara någon vecka sedan varför jag egentligen känner som jag gör. Men i fredags blev jag åter igen påmind och jag kan med samvete hålla fast vid min åsikt. Jag och Hanna skulle i ett förbannat tillstånd filma klart vår dokumentär hos P. Bella och däromkring. Allt gick bra tills vi var tvungna att ställa enkätfrågorna. Lindsdal har ett fjantigt folk som slänger sig i närmsta törnbuske om de så måste, bara för att slippa kameran. Vilken tur att precis intill Lindsdals centrum ligger en skola för Lindsdals cpbarn som inte alls är cp i någon annans ögon utom mina (?). Tydligen. Men det var jävligt tur just då för de enda som ville synas och höras i vår dokumentär var flickorna/pojkarna och tjockisen utan framtänder. Vi ställde frågorna, filmade dem och gav dem svar de skulle säga. (De har uppenbarligen inte lärt sig att tänka och tycka själva ännu.)
Det finns inget "jag hatar barn för att de är korta" eller "jag hatar dem för att de äter snor", jag trivs helt enkelt inte i deras närvaro. I fredags fick jag det bekräftat. Jag mådde inte alls bra efter de timmarna, inte alls. /dina

Se upp för dårarna, dårarna stängs

Den är bra, filmen. Har egentligen ingenting med klippet ovan att göra, jag ville bara få det sagt. Men se klippet och tala sedan om ifall du skrattar lika mycket som jag nyss gjorde. Ni vet, så pass att det gör ont i magmusklerna. Visst blir man ändå inte förvånad? Kina har ofta en tendens att sticka ut ur mängden. Det kanske är Japan som tar priset. Same country different name kan jag tycka. /dina

Bläck

Jag gillar det. De nakna är uppriktigt sagt fina bilder medan pubisklippande streckgubbe har det.
Ångest börjar ta sin form. Beslutsångest. Annie har sin text på latin, jag har kvar tankar kring serien. /dina

Dagens skräll

Jakob köpte och åt två cheesburgare på McDonalds idag.
Grejen är, jag gjorde det inte. /dina

Och vad ska du bli när du blir stor?

Jag var så nöjd. Hade gått och ruvat på den repliken tills det perfekta tillfället skulle dyka upp. När det kom skulle jag släppa bomben och klämma dit honom. Shan var en kaxig liten kille på den tiden. I femte klass tror jag bestämt det var och när jag säger liten menar jag kort. Nu i efterhand inser jag att bomben inte alls släpptes vid ett "rätt" tillfälle och att kommentaren förmodligen var onödigt elak. Men ung och ivrig som jag var varnade inte onödigt-klockan i mitt huvud så jag reste mig upp, klappade honom på huvudet och sa det. Inte helt oprovocerat såklart, men det spelar ingen roll för blicken i hans ögon sekunden efter fick mig att ångra allt och lite till. Så liten, så oskyldig. Ja, liten i alla fall.
Jag såg honom senast idag när jag väntade på bussen som skulle ta mig till Lindsdals gråa centrum. I fredags var faktiskt första gången på länge som jag såg honom. Det var på gymmet och ja, liten är inte längre rätta ordet för vår Shan. En aning kort, dock med muskler som säkert skulle kunna få mig att äta upp det jag skamligt nog sa. Jag skäms. Men det som är förvånansvärt är att jag inser det först nu, sju år senare./dina

"Är det inte något du vill berätta?"

Shit. Nu är jag stekt, bränd, förkolnad. Jag visste att den här dagen skulle komma. Men so what om mamma får veta att jag röker? Jag har sagt det innan, jag vill att hon avslöjar mig. Jag vill få det överstökat. Lustigt att halsen sväller som den gör och att hjäratat i dunderfart sätter sig i halsen. Det blir faktiskt svårt att andas. För att dölja mitt förvridna ansikte låtsas jag fortsätta läsa i Artemis Fowl. Hon är inte övertygad, så jag fortsätter med
"Jag vet inte vad du pratar om..harkel.."
"Jag såg en förpackning i din väska igår kväll."
Fan, vad ska jag säga egentlgien? Jag kan knappast dra historien om att den tillhör Linus för anda gången.
"Jag menar, du har ju ingen pojkvän heller. Klart jag blir förvånad.."
Det är här jag blir nollställd.
"Är du med barn?", säger mamma.
Med ett fånigt belåtet flin säger jag
"Hihi, nej jag är inte med barn."
Lättad drar jag igång en annan historia än den om min rökarperiod. Men jag vet fortfarande att dagen kommer då jag får avslöja min synd. Jag vill fortfarande att den dagen kommer, inte idag bara. /dina

Jag önskar att jag kunde, men jag vill inte

/dina

Rikard Ferreira Pinho

Rikard och jag träffades för snart ett år sedan på Oas nyårsläger i Skene. Men vad jag minns sa vi inte ett enda ord till varandra under de där dagarna. Jag kanske snarare borde säga att han träffade Amanda där, och genom henne träffade han Elin. Där tog det stop. Antingen av en slump eller så är Elin helt enkelt för kass på att presentera folk. Inte förrän cirkus nio månader efter Skenebesöket säger Rikard och jag "Hej, hur mår du? Jag mår bra.." och sen dess har det rullat igång lite smått.
Det är löjligt vad man missar genom att vara asocial och tråkig. Jag kan inte skylla allting på Elin. Jag kände faktiskt så just då, att det räckte. Det hade blivit för mycket nya nunor under en tid och jag var nog pretty omöjlig att komma närmre, om man nu ville det. Hur som helst har jag den senaste tiden försökt rikta in mig på att vara tacksam för saker. Som kristna visar gud tacksamhet försöker jag vara tacksam och se det positiva, utan Gud-delen. Det borde väl funka? Istället för att visa en gud tacksamhet för en ny vänskap känns det mer realistiskt att rikta den tacksamheten mot, i detta fall, Rikard.
Tack Rikard, tack. /dina

Inte värt att läsa

Igår startade jag min träning. Det kändes jävligt bra och det gör det även nu dagen efter. Träningsvärk är den bästa värken, som Walter sa på bussen hem. Fin kille. Påtal om fin och kille, upptäckte det stora urvalet av godis inne på gymmet. Ögongodis alltså. Fina killar, fina män. Om 30 minuter ska jag och Hanna infinna oss på Friskis. Träning, sola, basta och sen Pride and Predjudice på engelskalektionen. Min dag ser lovande ut! Notera detta. /dina

Johan Palm

http://www.youtube.com/watch?v=urakrRKSV_g
Fantastiskt genialt och allt vad man kan kräva av en färdig artist. Fysatan för att han gott i Idolfällan. Hoppas han lyckas stå emot försöken i att forma honom. Hoppas han drar illa kvickt innan hans hjärna förpestats. /dina

Än så länge

Han sa så, pappa.
"Nu är internet inkopplat hos dig än så länge."
Jag vet inte vad han menar med än så länge, ingen vet. Jag vet inte om jag borde veta eller om jag vill veta. Än så länge... Menar man inte då temporärt, för tillfället? Att mitt internet kommer att tas bort, igen? Brr, scary. Men tills dess, tills än så länge visar sin innebörd skall jag försöka ta tag i denna blogg. Det är lite torka, jag vet. Brist på tankar. Jag har slutat tänka. Flyter med strömmen, går under beteckning nobody och hatar i tysthet fjortisniorna som åker samma buss som mig, 7.44 . Lindsdal är för övrigt okej. Min hund har fallit i depression. /dina

Adelgatan 6 gets history

Vaknade med en pirrande förväntan i maggropen imorse. Jag kunde omöjligt somna om redan klockan åtta, jag fyller inte år, så jag kanske vill komma härifrån trots allt. Jag tror det. Inom snar framtid kopplas internet ner och då är det allvar. /dina

Står still ett litet tag

En scen där en person står still i ett hav av hyperaktiva människor, människor som springer kors och tvärs precis som om de vore i trans. Maskiner programmerade att komma till sitt mål snabbast möjligt för att sedan få ett nytt uppdrag. Jag var en av dem, tills jag stannade upp och ställde mig bredvid personen som står still. Kortslutning kanske. Jag vet inte på grund av vad, jag vet bara att jag måste stanna och vara stilla. Ni ser otroligt bekymrade ut, lite lustiga från vårt perspektiv. Ni kämpar så hårt för något men när jag frågar er så är era svar att ni inte riktigt vet för vad. Det ser ut som för era liv. Är det för era liv? Mitt liv? Jag vet att jag måste in bland er snart igen, kämpa. Men först ska jag läsa några sidor ur min bok om vättar och troll. /dina

Ingen sa

att bland det sorgligaste som finns är att packa.
att packa sitt rum skulle visa sig vara det mest psykiskt nedbrytande.
att de finaste av minnen skulle dyka upp i varje hörn, i varje byrålåda, i varje hylla.
att det man förträngt och lyckats förtränga plötsligt skulle visa sin fulla existens.
att man inser att efter att man packat och slängt saker att det inte bara var saker.
att man efter att ha plockat ner sina hyllor skulle sitta med halsen fylld med gråt och fördärv.
att man efter att ha skrivit en lista på vad ingen sa skulle gräva upp de där sakerna igen, behålla dem. /dina

Början av granskning A Schulman

"...och vem är det egentligen som är självupptagen herr hästansikte?"
Elakheter går alltid hem hos läsare, lika självklart är det att det dimper ner elaka svar i kommentarspalterna. Jag tycker att lite mer ilskna kommentarer är okej, rent av roande oftast, så länge det inte är någon som passar på att utnyttja sin möjlighet till att vara anonym. Då vill man gråta, stackare. Utdraget ovan skrevs tyvärr av en anonym, en arg sådan och jag tycker det är synd att personen i fråga inte skrev sitt namn. Visst hade det givit mer styrka och självsäkerhet i orden "herr hästansikte", då? Mycket roligt val av uttryck måste jag få säga. Cred till dig din fega jävel. /dina

Calle

Jag kanske bara har dålig smak, tänker mig att det är vad jag kommer få höra efter detta inlägg. Men nej, efter att ha läst mer av Calle känner jag snarare besvikelse än bekräftelse på alla de lovord jag fått höra om honom. Jag kanske förväntade mig för mycket, vilket jag också säkert kommer att få höra. Men fan, han kan skriva bra men kräver inte innehållet en viss standard? "Jag och min gudson" känns, om ni frågar mig, inte speciellt givande. Ni frågar inte mig, kommer ni vilja säga nu. Nej jag vet, men jag sa om. Håll i hatten Alex, du är nästa under bevakning. /dina

The Schulmans

Bröderna, journalisterna, the Schulmans, har jag inte så mycket att tycka om ännu. Vad jag hört ska de vara briljanta, genialiska ja, helt fantastiskt duktiga. "Sveriges bästa" citerat Joel idag under textlektionens mest passiva stund. Även Signe och Jennifer har sagt något i samma stil om dem, the Schulmans. Vi får se. Jag ska studera, granska och så får vi sen se. Jag återkommer. /dina

Jag tror inte på gud, jag tror på Betnér

"När kyrkan tyckte det var rimligt att bränna häxor så gjorde vi det. När kyrkan gillade att tortera folk i Spanien så gjorde vi det. När kyrkan sanktionerade folkmord på varenda Indian i hela sydamerika så hejade vi på. Kyrkan ber inte om ursäkt. Kyrkan ändrar sig ibland. Men det blir ingen stor sak av det. Om tusen år kommer kyrkan säkert gilla både abort, kvinnor och bögar och då kommer vi inte prata mer om det..."

Var lite shyst och skriv under: http://www.namninsamling.se/index.php?nid=2375
om du tycker att man ska få sjukskrivas vid barns bortgång. Svar ja, hemskt mycket ja. /dina

Personlig streckgubbe

Hur skulle din streckgubbe se ut för att beskriva dig som bäst?
(In action, med rekvisita, whatever). /dina

Randy Jacksson at Ellens show, på tal om det

Kan inte påstå att jag är en Idolfantast, även om programmet har sin charm. Åtminstone den amerikanska versionen där Simon Cowell ger tävlingen den krydda och dramatik den behöver för att gå hem hos folket. Vad vore Idol utan de onödigt elaka kommentarerna juryn slänger ur sig, vad vore Idol utan den öppna mobbningen som ger publiken en kick av oskyldigt tittande till förödmjukelse och utlämning av andra. Ironiskt hur man påstår sig kämpa emot mobbning i skolor och arbetsplatser, när det samtidigt sänds ett stort tvprogram som uppmuntrar till just det, gömt under ordet musiktävling. 1, 2, 3...hur många säsonger har vi inte nu fått vittna om vad man faktiskt får gå igenom när man medverkar i denna tävling och hur många fler ska det krävas för att människor inte ska komma till uttagningar för att få höra att de är fullständigt värdelösa? I början kunde jag hålla med om att juryn var elak och onödigt öppna med att sälja sig till tvtittarna. Men som jag sa, efter så pass många förvarningar som visats är det bara att skylla sig själv. Varför man ens skulle vilja bli ihågkommen från Idol hela sitt liv är något jag inte förstår. Att dras med Idolmärket på bröstet som artist är inte, och det vet vi alla, något statushöjande. Snarare som en pinsam tatuering man upptäcker morgonen efter festen där det står Roj i ett hjärta. "Vem fan är Roj?", är det första man tänker när ruset lagt sig. /dina

Leaning against the wall

Irritationsfas har dragit igång och jag vet inte om den är här för att stanna, det återstår att se. Det gäller att försöka fånga ljusglimtarna i vardagen har jag hört. Dagens stråle var utan tvekan snygg-Per. Vår idrottslärare som jag snabbt som ögat skulle ta om chansen dök upp. Madeleine Ross var lite av ett guldkorn idag också. Med engagemang från hjärtat hörde vi henne vråla "bollen är min!" x antal gånger, vi kunde inte annat än le. Idrottslektionen hade dock bara varat i ynka 60 minuter när jag satte mig på min cykel för att återvända till mitt tidigare tillstånd. Snygg-Perseffekten var som bortblåst på några sekunder. /dina

A message

Det är meningen att man ska försöka vara glad för andras skull och så, det ingår liksom i det här med att inte vara girig och självisk. Jag fattar grejen. Finner det oftast inte så svårt heller. Men det tar emot när man får allting gnuggat i ansiktet varje dag, som ett undermedvetet hån. Det är absurt, jag finns inte ens i tankarna men det blir fortfarande inget annat än ett hån mot mig med allt jävla gull. Jag är glad egentligen, men det döljs av viljan att spy och avsky. Också det är frustrerande, jag kan inte avsky! Jag vet helt enkelt bättre än så, jag är bättre än så. Om jag ska vara ärlig så vet jag inte riktigt om jag tror på det här med att vara glad för någon annans skull när det samtidigt skadar dig på något vis. Jag tror inte det är mänskligt utan bara moral och etik. Vad säger ni, kan det stämma? Ida tog igår upp en fråga som jag gärna ser att ni svarar på! Tror du på gentlemans beteendet i ett jämlikt samhälle?/dina (foto taget från http://fridatowe.bloggspace.se)

Jan Björklund

Är en liten förståndshandikappad man som av ren slump hamnat i position som utbildningsminister för att med sitt förståndshandikapp bestämma vad ungdomar ska lära sig under sin utbildning. Det är också han som vill forma Sveriges befolkning till en enda stor militär som vandrar i takt med "1-2"-ramsor samtidigt som alla ska skrika hail Björklund. Otroligt kan man tycka men jo, troligt och sant.
Jans barndom: Pappa Torkel påminner om farsan i boken Ondskan, slår familjen och är allmänt hatisk. Mamma Gun är läskig och lömsk, ljuger om allt och alla för att få som hon vill i alla lägen. Jan blev mobbad av busarna på skolgården första till sjätte klass. Sjuan till student, osynlighetsmanteln täcker Jan. Lumpen, där utvecklas Jan fullt ut till robot.
Han var en oälskad pojke, precis som Hitler, han är nu en tom man i ett skal av vansinne, precis som Adolf Hitler. /dina

Dom som försvann

De där jävlarna tar upp allt för stor tid av min uppmärksamhet. Det bara händer. Är de inom synhåll riktas blicken snabbt dit och jag ställer in mig på defensiv. Vad tänker de göra, de där satarna? Ge mig ondablicken, fälla krokben på mig, rycka in mig in på dass för att trycka ner skallen i bajsvatten? Kidnappa mig med en vit skåpbil fullastad med torteringsmaterial? ... SAW?
Inget har i för sig hänt, ännu. Möjligen några av de där blickarna, utan tvekan med lite extra hat i, men inget mer än så. Det skiner ju som grönt neonsken runt deras egocentriska småhjärnor som tyder på att man ska akta sig för dem om man inte vill ha en fläskläpp som heter duga. Inte för att jag inte skulle kunna klå dem, de flesta av dem är ju solstickepojkens penis till storlek. Men riktig våld är inte min favorit, så låt oss undvika det. /dina

Min hjälte, SuperAnnie

Rikard fick för några dagar sedan höra om min peridosomvandling. Det är så att jag är en fucked up människa med fucked up egenskaper. Dåliga, alltså. Den sämsta är att jag ändrar humör inför en längre tid. En vår kan till exempel vara min period då jag hatar allt och alla. Då jag är som mest asocial och önskar att jag bodde någonstans på mars. Endast mina två-tre näsmsta vänner duger, så de skulle kunna få följa med. Resten av jorden spränger vi och kallar fyrverkeri. Ni vet, en sån period. Stackars mina icke-närmsta vänner som i mitten av sommaren märker att jag faktiskt inte tycker att de är kattpiss och spelar som om jag inte påstått något annat tidigare. Och under hösten, ja då blir jag kanske den djupa oförstådda filosofen som vill flytta utomlands, göra en stor förändring i världen och bota alla med aids. När vintern återvänder inser jag hur blåögd jag varit de senaste månaderna och återgår till att avsky det mesta... Jag tycks aldrig riktigt finna rätt karakträr utan byter ut den som jag byter kläder efter väder. Jag gillar det inte. Jag gillar min textlärare Annie. Där snackar vi styrka och passion mina vänner, som en klippa ute i stormen Gudrun. Inte i närheten av ett såkallat "helgon" men vad fasen gör det när hon vet vem hon är, är alltid den hon är oavsett situation. Skulle det vara så att denna styrka i själva verket är en illusion hoppas jag på att aldrig få veta detta och leva i blindo. Leva i tron om att min förebild också är värd att kallas just så, för att inspereras av, tills jag funnit min karaktär och kan säga - så här är jag, alltid. /dina

The blowers's daughter, Man on the side

Mer perfektion är svårt att finna. /dina

Missfoster! Titta på tumören!

Det var Jag. Det var Ida, Pau, Jocke och Klas. Och det var Norrköping. Fredag hamnar i min dagbok, mitt noteringsforum som inte är öppen för allmänheten. Men till allmänheten säger jag; det var bra!

I torsdags blev det en sväng hem till Leo där vi efter ett tag stängdes ute på ett tak. Det var vackert och verkligen ett "jag vet att jag skulle sitta här för evigt om jag kunde-ställe" som man hoppas på att få på köpet när man till slut flyttar. I lördags fick jag samma känsla i lägenheten med Pau och Ida. Det var en flykt från verkligheten i Kalmar, eller man ska nog säga människorna i Kalmar. Det var en sann semester helt enkelt, vad ger sol och bad egentligen? Norrköping är en förbannat grå stad, lite ryssinspirerade gator med halvfärdiga vägarbeten och skrikande barn, men det gör inget. Det var anonymt och stilla, och jag skulle vilja sitta där för evigt om jag kunde. /dina

Naive

Kvällsluften hade en speciell touch idag, en mild form av mansparfym. Det kanske var någon som lämnat ett spår av odör efter sig, eller så är det höstens nya doft. Det luktade gott och jag vill gärna tro på min höstparfymsteori, då kanske det får tolkas som att en god höst faktiskt är på väg. Lite naiv får man nog lov att vara ibland, utan överdrift. Men jag ska inte ens gå in på det spåret igen, inte idag. Frågan om vad som klassas som för naivt och inte har ni mycket åsikter om allihop vilket leder till hetsiga diskussioner i kommentarspalten. Detta är inget hetsigt inlägg, det är ett lugnt, höstvälkomnande, mysigt inlägg. Njut människor, släpp bitterheten för fan och bara njut. /dina

Trafikantkunskap

"Asså jah går inte till mataffären utan smink!"
"Vaddå, läser vägskylten av om man har synfel?"
...Hallå liksom? Skärp er eller dö. /dina

Plastig melonklubba

Det är brist på utbud på melongodis kan jag tycka. Vi har de rosa sockertäckta gelébitarna, de stora "specialremmarna" de brukar sälja på marknader/festivaler för galna 25 kr/st och de nya jätteklubborna de börjat sälja i B. Centrum. Massa häftiga smaker, melon inräknat. Dock med en liten touch av plast i smaken. Min tandläkare håller förstås inte med mig när jag säger att det är bara att grabba tag i vad man får. Jag var för övrigt där idag. Dagens goldigger hette Nicole och visade ingen som helst professionalitet. Ska man sticka in nålar i tandkött, gröpa ur tänder och fylla igen hålen efter sitt gröpande ska man väl också kunna sin sak, eller? För det första, Nicole river runt ordentligt med nålen som ska ge bedövning, hon har tydligen inte förstått att man drar ut nålen och sticker in den på ett annat ställe om man vill ha det utspritt. För det andra, hon börjar borra innan bedövningen har börjat verka. Nicole säger "känns det?" som en förvånad hjärnsaknande pensionär låter när han knullar sin halvdöda fru. "Ja" morrar jag munnen full med sugande och besksmakande redskap, det är svårt att andas. Nicole ger ytterligare en dos med spruta, vid det här laget har mina ögon börjat tåras ganska rejält. Nicole fortsätter med att fullfölja sitt arbete. Okej, jag får stå ut. Det är nog snart över. Men fan vad fel jag kan ha kära vänner. Tror ni inte Nicole mitt i allt släpper sin borr och sin sugslang för att börja prata om sitt trollliknande barn och om hur rolig han är när han bygger med lego på dagis! Jo, det gör hon. Det tar exakt 3 minuter, det vet jag för klockan var allt jag hade ögnen fästa vid under tortyren. Jag vet faktiskt inte vad jag hoppades på. Kanske någon plötslig Harry Potterförmåga att manipulera tid. Mitt tips är i alla fall att inte gå till tandläkare med 39 grader feber och att inte acceptera Nicole hos Bergatandvårdscentral som dagens grävare. /dina

Fjantcigg

Sexgalning långt bort härifrån som är rolig att prata med en dag eller två, tänkte jag. Det var cirkus en månad sedan nu och de där två dagarna har blivit betydligt fler. Fan vad skön människa är de rätta orden. Lite knäpp, mycket rolig och bra musiksmak, de är de rätta orden. Sexgalning då? Inte mer än alla andra. Någon som konstaterar att black devil är fjantigt, någon som snyter sig i strumpor på nätterna och skickar bra youtubeklipp stup i kvart...Det är människor man ska ta vara på. Bra vän för en förhoppningsvis längre tid, alltså. /dina

En smula erkännande

Jag tänkte att när jag nu ändå är i farten med mitt lilla nostalgiskrivande kan jag kommentera det som Jennifer tar upp i sin blogg. (Som för övrigt är länkad här hos mig, bara till att leta i vänsterspalten.) Såhär är det, till skillnad mot henne så avskyr jag tanken på sjuans tid. Ännu värre är tanken på att återvända dit. Tiden då jag var som mest osäker, då rosa var min favoritfärg, då Angelica hade ett starkt öga på mig så jag inte skulle flirta med Johan. Jag skojar inte, det var fucking eye of Mordor. Rädslan av att inte vara omtyckt välde över mig varje morgon när klockan ringde halv sju, ångesten av att ha en dålig hårdag, ångest över ett kommande geografiprov som jag fullständigt sket i kvällen innan för att istället hänga i världens tråkigaste fritidsgård. Ja, ni ser ju. Vilken vettig människa vill tillbaka till mitt sjuan? Jag är inte stolt över mitt forna jag, men jag erkänner den. /dina

Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Mina tårar är mina att ge vem som helst.
Mina tårar var mina att ge vem som helst.

Det finns låtar som är som gjorda för mig, för stunden. Ni har säkert också kännt så ett antal gånger. Det är som om någon förstår dig fullständigt. Och jag ska tala om för er att Kent, älskade Jocke Berg, har förstått mig sedan början, gör det än idag och som det ser ut nu, kommer alltid att göra.. Inte kan jag annat än slå ihop mina händer, föra isär dem och upprepa i oändlighet om jag vill ge dem den applåd de förtjänar. Fan vad bra alltså. /dina

Min vän Pau

Utseendet spelade redan roll i andra klass vad jag minns och eftersom jag var ny satte jag folk i behändiga fack för att snabbt kunna göra en mindre analys. Där fanns de av alla slag; snyggingarna, mobbarna, de osynliga, invandrarna som var kusiner och så de ultimata nördarna. Till en början umgicks jag med invandrarna, eller de anföll mig. Ren gissning, men min hudfärg fick dem förmodligen att tro att det var ödet. De var ju snälla och så men... Efter tredje dagen började jag dra mig undan vilket min lärare tolkade som någon slags utfrysning. Hon hade den där favoriseringslärar-looken. Röda koftor, långa blå kjolar, glasögon, kortklippt brunt hår och fula båtskor med liten klack. Och så var det ju hennes favorit. Den hette Paulin Elm, med den spinkiga kroppen, runda glasögon med tuttifrutti prickar och så hjärnan. Hon var bland de bästa i klassen på att räkna, läsa, sjunga, måla (!) och fjäska. Så när Asta bad favoriten att "ta hand om mig" ville jag typ dö. Jag var ju alldeles för häftig för henne enligt mig och hon ansåg såklart precis som kusingänget, att det var ödet. Jag hörde ihop med dem och inte henne. En, två veckor senare umgicks vi konstant. Jag tog hennes förra bästa väns plats ganska kvickt så att säga. (Förlåt för det Leila!) Paulin fick smeknamn som Pau, eftermiddagar egnades åt mimanden till systrarna Grahf och Smurfhits och syster Becka började hata att jag i princip bodde där. Vilka tider... Idag umgås vi långt ifrån ofta och jag är inte längre hennes stora husneger. Men när vi väl ses så är det fortfarande den gamla Dina och den gamla Pau. Den trygga känslan finns kvar än och jag tror fasen äkta vänskap är vi. /dina

Ett spel för livet

Ytan är lätt att forma till vad folk vill att det ska vara. Det kan vara ett leende, vilket inte är svårt att måla på. Det kan vara att ge rätt svar på en fråga, för oftast vet man vad någon vill höra. Jag är ganska säker på att det är vad man verkligen känner och tycker som oftast är det svåra att klämma fram. En vän sa idag att sanningen inte alltid svider, vad menar vi när vi säger så? Är vi så inställda på att allt är skit och är det i så fall därför vi målar vår yta till något färgglatt så människor ska slippa se den oftast svarta, svidande sanningen? Det är som om vi inbillar oss att allt ska vara bra, att livet ska vara en dans på rosor utan dess taggar. Skulle den där taggen växa fram på något hörn täcker vi snabbt för den med ett blad i hopp om att ingen kliver på den, för då är vi med ens avslöjade. Men det jag mest är övertygad om är att ett undermedvetna hindrar oss själva från att gömma våra problem så bra som vi faktiskt skulle kunna göra. Jag tror att människans undermedvetna är det enda som erkänner sig behöva hjälp och försöker sticka fram ett svagt rop medan vårt fullt medvetna vägrar erkänna sin svaghet. Anledningen till att man vill dölja sig själv då, vad är värt mödan? Oftast för någon annans skull och för att undvika komplikationer, kanske? Det känns rimligt när jag tänker på det. Skuldkänslor medföljer som i ett ”köp 2 betala för 1-paket”. Du kanske känner att du inte har rätt att vara besviken på någon eller något, du har säkert gjort något som gör någon besviken eller så är du kanske rent av för jävla stolt för att ta upp problemet, lappa ihop allt trasigt så att det kan återanvändas. Varför inte? Återanvändning är ju det som gäller i samhället idag. Hurra för sopsortering och återanvändning! Hurra för den återanvändande människan.
Och undanhåller vi saker från andra för att vi vet att det skulle göra dem gott att veta? Det är bara att inse, människor är onda själviska väsen i grund och botten rustade med en bra hjärna och en hinna av kärlek och medkänsla svepta över sig. Så ja, om ni frågar mig. Vissa vill påstå att vi skulle vara en avbild av universums härskare. Vissa utför inbrott för pengar, vi är ju giriga grisar. Andra slår sönder fönster för nöjes skull. På samma sätt finns de som får ut njutning av att se medmänniskor må dåligt. Vi är alla olika som vissa så fint tycker om att påpeka. Eller… så är vi inte så olika. Det är fortfarande ytan vi har sett hos varenda människa i våra liv, vilket betyder att vi lika gärna kan vara grundlurade. Vem är mamma, egentligen? Är hon sådär glad och snäll på riktigt, eller formar hon sin yta på det viset för det är så det sägs att mamma ska vara? Och våra präster, jag tror inte att de är sådär heligt lagda hela tiden men kör med den masken just för att det är så de ska vara som präst. Detta spel som vi dagligen kör med varandra har spårat ur så pass att vi inte ens vet vilka vi själva är. Det är alltså ingen tonårsfas som går över efter nian, jag tror att den förvärras och tillslut har hitta-dig-själv-ivern dött ut och man blir en bland många andra spelpjäser. I sin favoritfärg om man har tur. /dina

Best friends song

Mycket hos oss själva kan ge ett avstånd till människor. Jag kallar det brister. När det inte är kontrollbart, när det där avståndet inte längre är ett beslut att ta utan istället något som bara händer. När man inte kan acceptera människors syn på saker, när man efter ett misslyckande i att övertala människan om sin sak inte kan förhindra att en slags mur av oförståelse reser sig. När den där jävla muren inte vill rasa förren människan på andra sidan tycker som du i fråga, det är ett problem. Denna text är riktad till en person som jag bryr mig väldigt mycket om och som jag hoppas tänker igenom det jag skriver och förstår vad jag pratar om. Jag kommer därför inte heller att berätta för dig om det är du, det ska du inse själv. Så, jag tror att denna beslutsamhetmani hindrar andra från att se hur underbar, smart och cool du är. Du stöter bort dem, det är synd.

Finns det något extra som krävs för att man ska få bli rektor eller är det bara fritt fram att söka och få? Här om dagen gick ett reportage om misshandel i hemmet kring ett visst område. Efter att ha sett programmet passar det där med "bara söka och få" bra in på mina misstankar. Den lata kärringen till skolans överhuvud antydde att misshandel i hemmet inte leder till sämre beteende i skolan, hon menade att de illa behandlade inte förde med sig det ut i vårt "vänliga samhälle" där vi inte får slåss. Är det inte uppenbart att det är tvärtemot vad hon säger, är det inte självklart att de stökiga misshandlade ungarna inte tar något utav samhällets straff som inget annat än ..ja, ingenting? /dina

Lovetrap

Det är roligt, för jag blir så frustrerad att jag nästan spyr. /dina

Damaging this apartment

Allt känns så jävla sorgligt. Mina fina vänner flyttar till städer som Växjö och Göteborg, Uppsala och London. Jag är avundsjuk på att de får komma iväg medan jag är fast här. Ta mig inte fel, Kalmar är bra. Jag gillar Kalmar och förstår inte detta förjävliga tjat från vissa om att Kalmar är skit, för det är det inte. Men jag vill bli vuxen och jag känner att jag aldrig kommer bli vuxen så länge jag är kvar här. Japp, det är delvis det men så är det förstås också det att de är mina vänner, mina fina rosenknoppar som lämnar mig och det är som vanligt först i slutet man inser vad de gett och hur mycket mer de hade kunnat ge om de stannat kvar. Skolstart imorgon och till min förvåning så underlättar det snarare än försvårar. Jag saknar mina rutiner. Att bli besatt av Friskis&Svettis, att plugga ihjäl mig på massa prov, att gå på dåliga och dyra kaggfester på torsdagkvällarna. Allt liksom, det är mysigt. Hoppas det känns lika bra för er, /dina

Beat heart

Låten är min men jag tycker ni kan få känna på den lite. /dina

The omportance of being idle

Begreppet lammkött, gäller det ålder eller erfarenhet? Denna fråga har på senaste tiden dykt upp mellan mig och mina vänner. Vi tycks aldrig komma överens vilket är lustigt då det känns som att det inte är en tyckesfråga. Lammkött är den som är yngre än den andra, så är det, enligt mig. Vissa håller med, andra anser att vi är konstiga medan de fega och icke ställningstagande säger "det är nog en blandning".

Så, vad "tycker" du är lammkött? /dina

Run for your life

Fan vad vi anpassar oss hela tiden. Är vi någonsin oss själva eller finns det flera varianter av ens egna personlighet? Jag vet i alla fall att jag anpassar mitt beteende i alla situationer jag är i beroende på vilken människa jag pratar med. Det kan vara på msn, telefon eller på gatan, det spelar liksom ingen roll. Dock handlar det inte om osäkerhet, kanske snarare ett försök i att få den andra personen att känna sig bekväm i mitt sällskap. Men om jag nu inte är ensam om detta, vilket jag tvivlar på, borde det ju bli helt vrickat mellan två personer som gör så samtidigt. Båda försöker läsa av den andra och när ingen får respons blir det en slags nollställning. Nej, jag menar inte att de skulle stå och titta blint ut i luften och dregla ner sin tröja bara för att de inte vet hur de ska bete sig, samtalet fortsätter ju förmodligen ändå. Men, det är kanske vid dessa tillfällen som det där otroligt pinsamma händer. Det är först då man blir osäker, försöker komma på en lista med samtalsämnen och en bra ursäkt till att tvingas säga adjö.

Som en liten inklämd notis vill jag säga: bra diskussion till inlägget "Dags att stiga av våra höga hästar, människor?"! Kul att ni vill säga vad ni tror och på vilka grunder. Keep up the good work /dina

My Valentine

/dina

Vi lämnar allt

..trodde jag! Jag hade verkligen velat lämna allt bara för en helg. Men nu blir det en rolig helg, med allt. Nästa stop: Emmaboda! /dina

Timglas

Ännu en passiv dag har passerat för min del, och när jag talade om detta för min mor sa hon som väntat "Sådana dagar behövs också!" Jag visste det för det brukar jag också påstå när Elin eller Jakob klagar på hur stilla allt stått. Men jag menar det aldrig och det tror jag inte min mor heller gör. För jag vet att när jag är passiv och mitt huvud inte har något annat för sig än att tänka börjar det lätt urarta. Tankar som ger mig funderingar övergår till möjligheter som till slut blir verklighet och ren fakta. Har jag tur är mina fantasier uppmuntrande och lyckobringande, men så blir det såklart oftast inte. Jag, liksom många andra, har en tendens att falla i självömkan och tar varje tillfälle i akt för att deppa. Omedvetet beteende för stunden, tror jag. Jag har en jättefin vän som är bra på att analysera. Hon kan konsten i att göra en höna av en fjäder, så att säga. Den mest opraktiska kombinationen i detta fall är att hon har svårt för att se vilken fantastisk människa hon är. Hennes hönor får mest färgen av oro och pessimism. /dina

Dags att stiga av våra höga hästar, människor?

Människan är så egenkär att den största delen inte kan tänka sig att ett intellekt av dess like inte skulle kunna leva utan en mening på denna jord. Det är väldigt häftigt när man är mitt i smeten och omringas utav denna uppmuntran till att upphöja människan, det är också lite läskigt när uppmuntran talar om för dig att vi har alla en gemensam farsa som vi borde älska över allt annat, för han gör detsamma. Men vi får inte se honom innan vi dör, och när vi dött kansek vi inte visat kärlek nog för att få bo hos honom. Då hanmar vi någon annan stans, ett mindre trevligt ställe. Och där ska vi brinna. Jag undrar vad ordet brinna innebär, i så fall. Att brinna i helvetet måste ha varit en metafor för att beskriva lidandet man kommer utsättas för, om man inte älskar pappa alltså. En tanke på bra lidande vore all sorg under ens livstid, samlat i en enda stor känslobomb som exploderar om, och om igen inom dig. Den tar aldrig slut. Coolt, huh? Himlen borde rent logiskt sätt vara tvärtom. But then again, var är logiken i denna historia? Jag förbannar människor som har slösat bort sin tid och intelligens på att hitta på denna folkstyrande livssyn!
På tal om egenkärlek, jag har en förbaskat envis sådan som gör mig kräsen. Detta hindrar mig i det mesta, inte minst pojkvänsdelen. Man kan nog påstå att jag tillhör kategorin som aldrig är nöjd med det perfekta, kategorin som finner något fascinerande i de förbjudna frukterna. Så är det nu, jag var inte alltid sådan. Nej, jag blev en sån när jag väl hade haft något perfekt att jämnföra allt annat med. Det finns olika perfektobjekt, men min åsnesida vill inte släppa taget om den förstfunna, inte utan fight. Min vän tycker att jag är svag, vilket kanske stämmer. Men det är ett monster jag ska boxa ner och jag har inte tränat på väldigt, väldigt länge. /dina

Happy meal ||

I tidningen Cosmopolitan var det tjafs om längdskillnader. Hela 58,4 % av Sveriges brudar kan inte tänka sig att data en kortare kille. Det låter förstås lite fjantigt. Men ärligt talat, visst skulle det kännas lite weird. Speciellt om man är 1.58 cm lång.
Sophie Dahl wainade hurtigt om att människor minsann accepterar svarta pojkvänner men så fort killen är under kvinnans haka tar vi människor fram vår fördomsfullhet. Men faktum är att det faktiskt anses vara ovanligt med kortare partners som tjej och det är inte konstigt att man höjer på ögonbrynet, om bara för en sekund. Så vad gör väll det? Efter den sekunden går vi vidare, det är inte som om det skulle bli det hetaste samtalsämnet vid matbordet ikväll. Jag blir så irriterad! Du är inte speciell Sophie, bara lång. /dina (Foto: världens längsta och kortaste man, Udda nyheter)

If you were less lik me, I would

Min svaghet slog till idag. Pengahantering är min största svaghet, och det visade sig alltså idag. Mitt konto är tomt, igen. Men vid närmre eftertanke vore det nog fel att kalla det min svaghet. Man borde se det som en biverkning från ett nedbrytande. Det är när jag känner mig som minst som jag tar fram plånboken. Vissa tar till metoder som alkohol, one night stands, mat i överflöd osv. Många skulle nog säga att det kunde varit värre. Jag skulle säga svag som svag, det gör lika jävla ont. Vare sig du nästan skär av handlederna eller tömmer ditt konto så kan orsaken ligga på samma smärtningsgrad. Vissa handlingar är bara lättare att dölja. Jag brukar undra vad mina vänner gör när de känner sig minst i världen. Jag brukar bli så frustrerad över att jag inte kan läsa dem som en bok, för att sedan komma på en masterplan för att göra allting så mycket bättre. På samma sätt blir jag frustrerad över att jag inte kan läsas som en bok, jag är besviken över att ingen kommer och gör allting så mycket bättre för mig.
Jag diskuterade idag om osäkerhet inför männsikor man inte känner, med en av mina bästa vänner. Jag tror jag ska skriva om det nästa gång, det är intressant. /dina

Don't want you now

Likt hatet är svartsjuka förbjuden enligt livets lagar för att den i grund och botten är destruktiv.
Alexis Carrel /dina

Ånger är livsnjutarens dessert

Vad är symptomerna för att vara med barn? Har för mig att humörsvägningar är en stor del av graviditet och det gör mig lite fundersam. Att jag skulle vara med barn är i för sig högst troligen inte alls sant, om jag inte är nästa mamma Maria som ska föda Jesus Jr. Jag äter sötsaker, saltsaker, sursaker- allt som jag kommer åt stoppar jag i mig. Inget kan hindra mig och min vällusta för mat! Speciellt kakor. Tigerkaka, sockerkaka, kladdkaka, rulltårta, cupcake, vanliga muffins, kärleksmums- you name it! Och finns det inte kakor, ja då bakar jag helt enkelt en jävla kaka som jag sedan kan äta upp. När skolan tar sin start är det inte Dina man kommer se i korridoren utan en gigantisk neger, förmodligen med en kaka eller två i handen/munnen. Och vet ni vad, bara för att förtydliga vad det är jag försöker säga här, jag åt precis en chicken mcnuggets meny. 9 bitar, pommes, liksom hela köret. Min cola är snart slut. /dina

Sundrenched world

Autofobi, fobi för ensamhet. Vilken slags ensamhet? Kanske bär vi alla på vår egna ensamhetsfobi. Att vara ensam i ett rum, det är säkert fruktansvärt för många. Ensam med en främmande människa, det är ofta jobbigt att undvika obekvämligheter i sådana situationer. Rädslan av att bli sista människan på jorden, alltså, möjligheten finns ju! Rädslan av att något som en Gud inte skulle existera, den möjligheten finns definitivt. Att inte klara sig utan ett förhållande, förmodligen den vanligaste fobin. Den mest omedvetna, dessutom? Jag vet inte. /dina




(foto: http://amissinglink.blogspot.com)

Gåta

Man bygger ett fyrkantigt hus med ett fönster på varje gavel där varje gavel är riktat mot söder, det går förbi en björn utanför - vilken färg är det då på björnen?
(Jag laddar upp svar inom några dagar. Försök komma på svaret innan dess! Du kanske vinner något.) /dina

We have a winner!
Elin H gav oss det rätta svaret, vit! Som tack för denna stora insatts och tävlingsinstinkt vinner hon en date med mig. Yaj! Håll utkik efter fler tävlingar, du kanske vinner något.

Dialog mellan älskade del x

Många av mina vänner tycker om att skylla mitt dåliga humör på en eventuell mensperiod. Dessa vänner är förstås av det manliga könet, för det kvinnliga skulle aldrig blanda in mens i varje argumenterande diskussion som en ursäkt för att de inte kan hantera den motargumenterandes argument. Denna fascination från killarnas sida när det gäller mens kan jämföras med fascinationen för bröst. Den är lika stor, ända skillnaden är att mens är äckligt och bröst är fantastiskt. Mens är blodigt och klibbigt, bröst är hand och kramvänligt.Varför denna uppmärksamhet? Mens och bröst är något män inte har! Vad ska vi tjejer fascineras av, då? En slangliknande köttig slamsa mellan benen? Eh, jättefin. /dina


(Foto: http://www.juliafullerton-batten.com)

Our house

is a very very very fine house!

Fam. Osman ska i september flytta till Lindsdal. Det må låta skam och spya men faktum är att it's a very very vey fine house och inga hard feelings har framkommit, ännu. Idag hissar jag Lassevägen 101! /dina

Tal av Hjärter Dam

Vi är alla svin, vissa bara mer eller mindre. /dina

Crackers

Allt handlar om att kunna släppa taget om saker. Det handlar om att ha självdiciplin nog att inse och göra det som är rätt. Problemet är, skamligt nog, att människor överlag är svaga. Vi trivs i det gamla, en tillvaro vi känner till ut och in, det är tryggt. Jag kommer ihåg det så långt bak som när jag var 3 år. Min napp. Nej, jag hade en nappsamling, min kompensation för snuttefilt. Ni vet ju hur barn beskrivs vara fastlimmade i sin filt. Vi var snarare hopsvetsade, den var sydd intill mitt hjärta, på så vis skulle min bröstkorg skydda min nappsamling. Jag fann såklart denna närhet och kärlek mycket bekväm och blev förtvivlad när mamma vågade spotta ut ord som "lägg ifrån dig nappen", "det är dags att bli en stor flicka och lämna napparna hemma idag". Dumma mamma. Jag har såklart tagit avsked av min samling idag men det efter blod, svett och tårar. Och så har mitt liv fortsatt. Jag flyttade mycket så jag var tvungen att lämna många vänner efter mig. Min hamster Mimmi dog efter fyra år, ändå satt jag om kvällarna och grät till ett kort på min förra katt Mando. Och den där xpojkvännen som alltid smeker i bakhuvudet, jag ska inte ens gå in på det. Det var till och med svårt att sluta gå till kyrkan trots mina slutsattser, det var ju så trevligt där! Jag undrar hur stor min samling kommer ha blivit när jag ligger på dödsbädden. Hur mycket kommer fattas mig och kommer det vara så outhärdligt att jag dör bara av det? /dina

The egg or the hen

En bra sommar än så länge, eller vad säger ni? Själv spenderar jag tiden som det förväntas. Med andra ord chill och grill dygnet runt. Dagarna blir inflammerade av ovettigheter och nollställning i hjärnan, därav inga intressanta blogginlägg. Is that alright with you, som Rice så vackert sjunger just i denna stund. /dina

Say goodbye

"I livets början, när vi är spädbarn, behöver vi andra människor för att överleva, inte sant? Och vid livets slut, när du blir som jag, behöver du andra för att överleva, inte sant?
- Men själva hemligheten är att vi behöver andra däremellan också." Morrie. Han är nära att försvinna nu, eller han har redan försvunnit men så långt har jag inte hunnit läsa. Jag vet inte om jag vill läsa om det. Jag gillar Morrie och allt han har att säga, det är därför jag måste läsa vidare. Jag fattar det här med att man tror på gud, det är skönt att skylla på någon. Så, damn you God! Varför tog du honom ditt jävla monster? /dina

Mattis & Maia

Something behind her heart wanted to keep what's left of you.
Something behind her heart wanted to kill what's left of you, though she's dreaming of you. /dina

You and me and everyone we know

När jag sitter och stirrar in i skärmen över det vida internätet kan jag fundera över konstiga saker. Idag kom jag fram till att bebisar oftast faktiskt bara är jättefula. Inte alls söta som bebisar påstås ska vara. Och jag kom fram till att fan vad irriterande om man får en ful bebis och ändå kommer folk och säger "vad söt", då ljuger de dig rakt upp i ansiktet. De säger bara att ungen är söt för söt är vad bebisar ska vara och har du inte fått en söt bebis är den misslyckad. Så, säger de inte "vad söt" har du misslyckats, men de ljuger förmodligen i alla fall. /dina


Fin, verkligen.

My new friend

Älska varandra eller gå under , sa Morrie
Trasig båtmotor, nya romanser, grillning, tältsvett upp över öronen, meningslösa skrattattacker och diverse fånerier. Allt blev som det skulle, trots allt. /dina

And I found this boy

Detta ständigt återkommande tillstånd som dyker upp efter en kväll med vänner, ska det vara nödvändig? Tydligen, allt gott för med sig något ont har jag hört. Idag ska vi ut med en båt, vilket är gott. Hoppas bara inte att det onda blir något i stil med att drunkna, skulle kännas onödigt. Men innan det eventuella dränkandet ska vi äta pyttipanna med quorn. Mamma är söt, hon uttalar quorn som korn. /dina

Still June

Jag blev kidnappad igår. Nertvingad i icas kundvagn kör två jättesöta, till synes harmlösa flickor iväg med mig mot kyrkogården. Nu dör jag, tänkte jag men ack så fel man kan ha. Över vägen mittemot gravstenarna låg Statoil med sina ståtliga öppettider. Istället för ett brutalt mord som man kunnat slå upp i morgondagens tidning blev det inhandlande av godis. Jag vet inte hur det är med er, men jag känner inget annat än lättnad. Och tjejer, fan vad jag gillar er. Er båda. /dina

Min granne Totoro

Klockan var runt tjugo i tre inatt då jag satt och tittade på en film, Min granne Totoro. Regiserad av Hayao Miyazaki precis som Spirited Away och Det Levande Slottet. Jag tycker verkligen om de två sistnämnda och tänkte därför att även Totoro vore i samma klass. Klockan var tjugo i tre, jag hade suttit och stirrat i cirkus tjugo minuter och under den tiden hade jag hunnit bli så otroligt irriterad, arg som i arg på ett syskon. Jag satt och tänkte "Varför skriker de hela tiden?" "Måste de skrika hela tiden?" "Jag hatar er skitungar!" Sen stängde jag av. Jag slängde igen dörren i ansiktet på Mei och Satsuki, jag orkade inte höra ett ord till. I sängen, muttrandes över min besvikelse, kom det upp för mig att fan vad ballt ändå. Hayao hade ju med filmen faktiskt fått mig att reagera på ett konstigt sätt, nästan fått mig att se karaktärerna som mina syskon. Så innan jag somnade beslöt jag mig för att ge filmen en chans till nästa morgon.
Jag vaknar tjugofyra minuter över elva väl medveten om mitt beslut jag lovat mig själv. Och ja, jag satte igång filmen, jag såg den med andra ögon och var otrolig öppensinnad och positiv. Jag kände mig som en mogen storasyster. Satsuki och Mei hade nyss fått veta att deras mamma blivit sämre och får stanna på sjukhus längre än väntat när jag hör Adam, min riktiga bror, bråka med mamma. Jag visste precis vad de bråkade om, alltid samma sak. Moget, men inte så positivt, börjar jag ta ställning i diskussionen. Jag säger precis vad jag tycker, det ena leder till det andra och jag stänger av filmen. Skitungar.. /dina

Feathers and doom

15.00 ska jag jobba, det blir en timme mindre sommarlov idag. Tur att jag börjar tycka mindre illa om kassaparaten, den är ganska OK faktiskt. Vi blir nog bra vänner mot slutet ska ni se, han heter Kasper btw. Min midsommar igår var allt annat än det party 80 % av Kalmars ungdomar hade. Min var mer skön och bra. Jake och jag såg på en dålig film, "Funny Games". Min recension skulle kortfattat säga: Förstörd idé med dötid så det räcker för ett 3:e världskrig. Men det är bra, då vet vi vad vi kan göra om ett 3:e krig skulle uppstå. 2/5 toasters! Inte fullt så kanonkul. /dina

The eye of greatness

Hur kommer din midsommar att se ut?
Varför envisas alla med att skriva om mode?
Gäller FRA-lagen nu, eller?
Varför har Ronaldo världens fulaste frisyr?
Och, hur kan han ha utsetts till EMs snyggaste spelare?
Varför lägger man ut onödig statistik om fotbollspelarna, t.ex. antal km sprungna under matchen?/dina

For the boys

Jag är inne i min Cardiganperiod nu igen, jag tycker om att vara det. Jag älskar Cardigans, jag älskar deras låtar, jag älskar att älska dem och jag älskar mest av allt Nina Persson när hon sjunger med sin halvhesa röst. Det är så vackert. Jag älskar att sjunga med , det blir inte lika vackert förstås, men det skiter jag i. Jag älskar det i alla fall. /dina

My aim is you

Det värsta som finns är att känna sig otillräcklig. Synonymer som otillfredställande, bristfällig eller inadekvat funkar ju också. Men att helt enkelt inte duga, det drar ner min självkänsla till havets djup. Då snackar vi vatten som Döda havet, typ. När jag väl är inne på ett passande spår kan jag tillägga att det här med kassehantering är ett helvete, förmodligen inte min grej. Väl stående med fakesmilet på topp, iklädd min allt för stora skjorta och det längsta förklädet någonsin försöker jag koncentrera mig på att inte rusa ut och hitta nästa buss till Roj och hans Plantis, slänga mig snyftandes i hans famn och be om nåd och förbarmande. Ska jag vara ärlig är jag rädd för att vara omgiven av massvis med snabbmat. It's everywhere! Antingen kommer jag att föräta mig och bli väldigt enorm eller så kommer min njutning av maten att brytas ner måltid efter måltid och så småningom sluta existera. Hur som helst, det bådar inte gott. Nej, jag saknar mina granplantor! Men jag kan ju ha fel. Kanske blir jag mästare på att stå i kassan. Jag kanske blir så bra att det tilldelas ett pris för min goda insatts. Kanske.. /dina
(foto: farthel.wordpress.com)

If there is a chance

Jag hoppas på att denna sommar blir den absolut bästa någonsin. Jag hoppas att det händer något, att jag träffar någon eller att jag gör något som ändrar min vardag. Jag vill nå höjden av spänning. Jag hoppas att jag kommer så nära den önskan som möjligt. Under min väntan ska jag jobba hos mamma och pappa för att samla ihop mina resebesparingar. Jag och Jakob ska nämligen planera en resa till Gran Canaria för att hälsa på Jacob. Höst eller posklov, det återstår att se, men jag är lika uppspelt som ett barn påstås vara under julafton. Dock längtar jag inte alls till jul. Med tanke på vilka ofantligt fula vintrar vi har här hemma nuförtiden tycker jag vi kan skita i hela grejen. Nackdelen med sommar är att jag äter, hela tiden. Juni, Juli, Augusti är mina fettomånader. Jag käkar som om jag hade en dvala att göra mig redo inför, November, December, Januari, Februari, (Mars?) Det är många månader, många månader innebär mycket mat. Jag hatar vinter. Sommar för evigt, because you'r worth it. /dina