Min vän Pau

Utseendet spelade redan roll i andra klass vad jag minns och eftersom jag var ny satte jag folk i behändiga fack för att snabbt kunna göra en mindre analys. Där fanns de av alla slag; snyggingarna, mobbarna, de osynliga, invandrarna som var kusiner och så de ultimata nördarna. Till en början umgicks jag med invandrarna, eller de anföll mig. Ren gissning, men min hudfärg fick dem förmodligen att tro att det var ödet. De var ju snälla och så men... Efter tredje dagen började jag dra mig undan vilket min lärare tolkade som någon slags utfrysning. Hon hade den där favoriseringslärar-looken. Röda koftor, långa blå kjolar, glasögon, kortklippt brunt hår och fula båtskor med liten klack. Och så var det ju hennes favorit. Den hette Paulin Elm, med den spinkiga kroppen, runda glasögon med tuttifrutti prickar och så hjärnan. Hon var bland de bästa i klassen på att räkna, läsa, sjunga, måla (!) och fjäska. Så när Asta bad favoriten att "ta hand om mig" ville jag typ dö. Jag var ju alldeles för häftig för henne enligt mig och hon ansåg såklart precis som kusingänget, att det var ödet. Jag hörde ihop med dem och inte henne. En, två veckor senare umgicks vi konstant. Jag tog hennes förra bästa väns plats ganska kvickt så att säga. (Förlåt för det Leila!) Paulin fick smeknamn som Pau, eftermiddagar egnades åt mimanden till systrarna Grahf och Smurfhits och syster Becka började hata att jag i princip bodde där. Vilka tider... Idag umgås vi långt ifrån ofta och jag är inte längre hennes stora husneger. Men när vi väl ses så är det fortfarande den gamla Dina och den gamla Pau. Den trygga känslan finns kvar än och jag tror fasen äkta vänskap är vi. /dina