Nu är du fel ute igen.

KLICKA PÅ MIG SÅ KOMMER NI RÄTT MINA VÄNNER.

Är du en ovän kan du bara låta bli.

Och stupar, det gör även jag till slut

Jag säger hejdå för alltid nu eftersom detta uppenbarligen inte fungerar längre. Jag är bokstavligt talat rädd för att skriva här, helt enkelt för att ni är så många som gör fel i att läsa här. Jag tror att ni har bidragit till att döda min skrivarglädje. Sen får vi inte glömma de vedervärdiga textlektionerna som faktikt står för den större delen av sabotaget men som även, konstigt nog, är något jag kommer att sakna när jag tagit studenten. För jag tar den rellativt snart. Om ett år och ett år är jävligt lite. De två gånga åren har knappt gjort sig märkbara och jag sitter ofta och undrar vad jag kan tänkas ha fått ut av dem. Kunskap och tråkigheter är det för att vara ärlig ingen överdosering av. Men sen kommer det så uppenbarliga och klyschiga svaret, vänner. De vackraste människor man får för sig att man kan hitta kommer med stor sannolikhet att försvinna ur ens liv. Inte är det heller så konstigt då att jag, i min färmodligen ganska billiga balklänning, kommer att sitta bakom en buske utanför festen och gråta. Nu i skrivandets stund kan jag inte komma på varför vi längtar så till att få lämna det trygga vi har. Den där mössan gör ju ingen rättvis i vilket fall. Men svaret till det kommer jag nog så småningom på och det är som sagt ingenting ni kommer att kunna läsa om här.

Innan skrev jag "gjort" som "gört", på allvar. Se vad ni har gjort med mig. Fy fan och adjö. /dina

Min lilla arabpappa ute på vift

Min pappa skulle vara en såndär vilsen människa som stiger på bussen och nästan klänger på busschauffören pga. sin rädsla för att åka åt fel håll eller missa sin hållplats. Han skulle mycket väl kunna vara en av dem man irriterar sig så ofantligt mycket på, just för att man känner att de tar så mycket extra tid vid kassan när de ska fråga de mest onödiga frågorna. Han skulle också kunna vara så ofantligt stolt av sig att han gissar sig fram, helt kör på magkänslan, och hoppas på att han tar rätt plåtburk åt rätt håll. Han skulle förmodligen också åka fel, inse det men sen inte heller röra en min utan lugnt vandra ett varv runt det kvarter han har hamnat i för att sedan gissa vidare. Med nosen uppe i vädret. Min pappa har förmodligen ingen som helst koll när det kommer till lokaltrafik, det är bara något jag känner på mig.

Min första dag i storstan och det känns redan

Allt är helt annorlunda mot hur det är att vara hemma. Helt perfekt. Jag är inte redo att lämna det, inte än. Så jag hoppas att jag slipper. /dina

Jag vet inte vad jag vill säga längre

Om någonting till någon. Att hålla tyst faller sig mer och mer naturligt för mig och det känns tråkig. Jag har alltid velat se mig som en människa med mycket att tycka till om. En som kanske inte tar varje tillfälle i akt att föra djupa argumentationer, men ändå skulle kunna om hon hade velat. Jag vill behöva kämpa för att hålla allt inom mig. Jag hade tyckt det var charmigt. Men jag har blivit enligt mig otroligt ocharmig. I och med det vet jag inte hur framtiden ter sig för denna blogg. Ingenting blir någonsin som man tänkt sig men i detta fallet har det nog spårat ur totalt. Jag mår lite illa just nu. Jag vet inte om det är för det knappt rörda glaset med bailies bredvid mig som sprider sin krämiga och ofta annars goda doft eller om det rent av faktiskt är tanken på det här. dinaintetina.blogspot.com. Det tål att tänkas på. /dina

Jag borde verkligen döda den haltande bananflugan på mitt skrivbord

Jag tycker inte om artighetsfraser. Allra värst är artighetsfrågor som hur mår du och allt väl. Jag förstår aldrig varför man frågar så när det är så uppenbart att frågan har lika stor vikt som, vad åt du igår, och, går bilen bra. Jag avskyr artighetssvaren nästan ännu mer för man blir i stort sätt tvingad till att dra till med lögnen "bra" eller "ja allt är skitbra" när allt såklart inte är så jävla bra. När är det någonsin? Det är inte okänt att vi nordbor är de mest självmordsbenägna i världen och att bland våra top fem hobbies står att gnälla över spilld mjölk högst upp på listan. Så varför låtsas som något annat, kan man ju fråga sig. Jag har fan ingen aning. /dina

Jag skriver i berusning av vaniljyoghurt och varma blåbär

Jag brukar ofta repetera en fråga till mig själv. Vad är du mest rädd för? Det är en fråga som ofta dök upp när jag var mindre och för att den inte ska gå förlorad håller jag den vid liv, för mig själv. För att på något sätt hålla koll på mig och mina värderingar. Med åren har jag känt hur jag vuxit och förändrats genom att inse och jämföra mina svar. Till exempel att spindlar är inte min största skräck längre. Kanske inte ens bland top fem. /dina