40 ögon/dag

Imorgon är det dags för mig och klass mp07a att ta bussen till Stockholm. Och 07c. Dock ser nog fler än bara jag resan som med klass 07a och inte 07a och c. De är ett överflöd och kommer förmodligen stå för irritationsobjektet de kommande tre dygnen. Kommer ni ihåg inlägget där jag nämnde citaten från trafikantkunskapen? Mhm..
Jag åker i helgen vidare till Göteborg för några dagar men på lördagen hoppas jag att ni svarat på nedanstående frågor. Ni är i genomsnitt 20/dag som läser, mer än så vet jag inte. Tråkigt, kan jag tycka.

1. Jag säger cigarett och du säger..?
2. Jag säger religion och du säger..?
3. Jag säger yrke, inriktning och du säger..?
4. Jag säger GossipGirl och du säger..?
5. Fitta eller framstjärt?
/dina

Det är OK, faktiskt

Det var som om han fick ett helt nytt ansikte, en helt ny hållning och den för några sekunder sedan glada blicken gav mer känslan av ihålighet än glädje. Min vän brann mitt framför ögonen på mig idag, jag såg det trots försöket att inte röra en min. Jag förstår inte. Säg någon som inte rör en min när allt står i lågor. Varför tror man att det inte är okej att ha ont? Jag ville ta brandsläckaren och göra min plikt, men jag kunde och kan fortfarande inte så länge han inte säger var han har gömt den. /dina

Min treenighet

Rubriken på min fingertopp tills imorgon lyder: Sverige är en mimikry. (Oftast insekter som efterliknar starkare arters utseende för större chans av överlevnad.) Det är så jag ser Sverige. Snacka om antipatriot. Men även om jag nu skulle känna för att bli patriotisk är jag kluven. Jag vet inte vad jag skulle säga om ni frågade var jag kommer från. Jag är en splittrad själ, en hamburgare med allt och lite lite till. Inte en enkel cheesburger eller Big Mac, jag är båda två. Det är faktiskt inte så roligt att behöva dra den långa förklaringen "Mamma är finne, pappa är föredetta pyramidbyggare, stackars lilla barn"...Ni vet, kinesramsan fast ändå inte. En shyst blandning men jag föredrar det enkla. Att kunna säga var jag kommer från utan att veta riktigt själv är inte enkelt. Lite sorgligt. /dina

Allvarligt talat

Mitt rum är mitt rum. Det är ett vakuum där bara jag kan andas, där bara jag får andas ut och det är ett utav de få ställen jag får vara ifred. Med min hund. Min hund får också andas här och vara här, med mig. Utan mig om hon så vill. Men faktum är att min hund innebär inte mamma, inte pappa och definitivt inte lillebror. Tycker inte att jag är allt för otydlig med det sagt. /dina

Barnfobi, typ

Jag vet aldrig riktigt vart jag har dessa djävulssinnade minimänniskor. För enkelhetens skull går jag alltid ut med att jag hatar dem, och det gör jag oftast i mildare grad. Hata är ett egentligen för starkt ord men att ta något som är för svagt och som riskerar att jag på något sätt blir inblandad i bekantskap med barn,- nej tack. Sen finns det alltid undantag som med allt annat här i livet. Ta mitt kusinbarn M som ett exempel. Bedårande liten, rund och cirkus 50 mil ifrån mig. Jag har aldrig träffat killen men bilderna jag fått se strålar en övertygelse om att vi hade varit goda vänner. Det kanske vi blir.
Varför denna syn på de små? Jag funderade för bara någon vecka sedan varför jag egentligen känner som jag gör. Men i fredags blev jag åter igen påmind och jag kan med samvete hålla fast vid min åsikt. Jag och Hanna skulle i ett förbannat tillstånd filma klart vår dokumentär hos P. Bella och däromkring. Allt gick bra tills vi var tvungna att ställa enkätfrågorna. Lindsdal har ett fjantigt folk som slänger sig i närmsta törnbuske om de så måste, bara för att slippa kameran. Vilken tur att precis intill Lindsdals centrum ligger en skola för Lindsdals cpbarn som inte alls är cp i någon annans ögon utom mina (?). Tydligen. Men det var jävligt tur just då för de enda som ville synas och höras i vår dokumentär var flickorna/pojkarna och tjockisen utan framtänder. Vi ställde frågorna, filmade dem och gav dem svar de skulle säga. (De har uppenbarligen inte lärt sig att tänka och tycka själva ännu.)
Det finns inget "jag hatar barn för att de är korta" eller "jag hatar dem för att de äter snor", jag trivs helt enkelt inte i deras närvaro. I fredags fick jag det bekräftat. Jag mådde inte alls bra efter de timmarna, inte alls. /dina

Se upp för dårarna, dårarna stängs

Den är bra, filmen. Har egentligen ingenting med klippet ovan att göra, jag ville bara få det sagt. Men se klippet och tala sedan om ifall du skrattar lika mycket som jag nyss gjorde. Ni vet, så pass att det gör ont i magmusklerna. Visst blir man ändå inte förvånad? Kina har ofta en tendens att sticka ut ur mängden. Det kanske är Japan som tar priset. Same country different name kan jag tycka. /dina

Bläck

Jag gillar det. De nakna är uppriktigt sagt fina bilder medan pubisklippande streckgubbe har det.
Ångest börjar ta sin form. Beslutsångest. Annie har sin text på latin, jag har kvar tankar kring serien. /dina

Dagens skräll

Jakob köpte och åt två cheesburgare på McDonalds idag.
Grejen är, jag gjorde det inte. /dina

Och vad ska du bli när du blir stor?

Jag var så nöjd. Hade gått och ruvat på den repliken tills det perfekta tillfället skulle dyka upp. När det kom skulle jag släppa bomben och klämma dit honom. Shan var en kaxig liten kille på den tiden. I femte klass tror jag bestämt det var och när jag säger liten menar jag kort. Nu i efterhand inser jag att bomben inte alls släpptes vid ett "rätt" tillfälle och att kommentaren förmodligen var onödigt elak. Men ung och ivrig som jag var varnade inte onödigt-klockan i mitt huvud så jag reste mig upp, klappade honom på huvudet och sa det. Inte helt oprovocerat såklart, men det spelar ingen roll för blicken i hans ögon sekunden efter fick mig att ångra allt och lite till. Så liten, så oskyldig. Ja, liten i alla fall.
Jag såg honom senast idag när jag väntade på bussen som skulle ta mig till Lindsdals gråa centrum. I fredags var faktiskt första gången på länge som jag såg honom. Det var på gymmet och ja, liten är inte längre rätta ordet för vår Shan. En aning kort, dock med muskler som säkert skulle kunna få mig att äta upp det jag skamligt nog sa. Jag skäms. Men det som är förvånansvärt är att jag inser det först nu, sju år senare./dina

"Är det inte något du vill berätta?"

Shit. Nu är jag stekt, bränd, förkolnad. Jag visste att den här dagen skulle komma. Men so what om mamma får veta att jag röker? Jag har sagt det innan, jag vill att hon avslöjar mig. Jag vill få det överstökat. Lustigt att halsen sväller som den gör och att hjäratat i dunderfart sätter sig i halsen. Det blir faktiskt svårt att andas. För att dölja mitt förvridna ansikte låtsas jag fortsätta läsa i Artemis Fowl. Hon är inte övertygad, så jag fortsätter med
"Jag vet inte vad du pratar om..harkel.."
"Jag såg en förpackning i din väska igår kväll."
Fan, vad ska jag säga egentlgien? Jag kan knappast dra historien om att den tillhör Linus för anda gången.
"Jag menar, du har ju ingen pojkvän heller. Klart jag blir förvånad.."
Det är här jag blir nollställd.
"Är du med barn?", säger mamma.
Med ett fånigt belåtet flin säger jag
"Hihi, nej jag är inte med barn."
Lättad drar jag igång en annan historia än den om min rökarperiod. Men jag vet fortfarande att dagen kommer då jag får avslöja min synd. Jag vill fortfarande att den dagen kommer, inte idag bara. /dina

Jag önskar att jag kunde, men jag vill inte

/dina

Rikard Ferreira Pinho

Rikard och jag träffades för snart ett år sedan på Oas nyårsläger i Skene. Men vad jag minns sa vi inte ett enda ord till varandra under de där dagarna. Jag kanske snarare borde säga att han träffade Amanda där, och genom henne träffade han Elin. Där tog det stop. Antingen av en slump eller så är Elin helt enkelt för kass på att presentera folk. Inte förrän cirkus nio månader efter Skenebesöket säger Rikard och jag "Hej, hur mår du? Jag mår bra.." och sen dess har det rullat igång lite smått.
Det är löjligt vad man missar genom att vara asocial och tråkig. Jag kan inte skylla allting på Elin. Jag kände faktiskt så just då, att det räckte. Det hade blivit för mycket nya nunor under en tid och jag var nog pretty omöjlig att komma närmre, om man nu ville det. Hur som helst har jag den senaste tiden försökt rikta in mig på att vara tacksam för saker. Som kristna visar gud tacksamhet försöker jag vara tacksam och se det positiva, utan Gud-delen. Det borde väl funka? Istället för att visa en gud tacksamhet för en ny vänskap känns det mer realistiskt att rikta den tacksamheten mot, i detta fall, Rikard.
Tack Rikard, tack. /dina

Inte värt att läsa

Igår startade jag min träning. Det kändes jävligt bra och det gör det även nu dagen efter. Träningsvärk är den bästa värken, som Walter sa på bussen hem. Fin kille. Påtal om fin och kille, upptäckte det stora urvalet av godis inne på gymmet. Ögongodis alltså. Fina killar, fina män. Om 30 minuter ska jag och Hanna infinna oss på Friskis. Träning, sola, basta och sen Pride and Predjudice på engelskalektionen. Min dag ser lovande ut! Notera detta. /dina

Johan Palm

http://www.youtube.com/watch?v=urakrRKSV_g
Fantastiskt genialt och allt vad man kan kräva av en färdig artist. Fysatan för att han gott i Idolfällan. Hoppas han lyckas stå emot försöken i att forma honom. Hoppas han drar illa kvickt innan hans hjärna förpestats. /dina

Än så länge

Han sa så, pappa.
"Nu är internet inkopplat hos dig än så länge."
Jag vet inte vad han menar med än så länge, ingen vet. Jag vet inte om jag borde veta eller om jag vill veta. Än så länge... Menar man inte då temporärt, för tillfället? Att mitt internet kommer att tas bort, igen? Brr, scary. Men tills dess, tills än så länge visar sin innebörd skall jag försöka ta tag i denna blogg. Det är lite torka, jag vet. Brist på tankar. Jag har slutat tänka. Flyter med strömmen, går under beteckning nobody och hatar i tysthet fjortisniorna som åker samma buss som mig, 7.44 . Lindsdal är för övrigt okej. Min hund har fallit i depression. /dina