Adelgatan 6 gets history

Vaknade med en pirrande förväntan i maggropen imorse. Jag kunde omöjligt somna om redan klockan åtta, jag fyller inte år, så jag kanske vill komma härifrån trots allt. Jag tror det. Inom snar framtid kopplas internet ner och då är det allvar. /dina

Står still ett litet tag

En scen där en person står still i ett hav av hyperaktiva människor, människor som springer kors och tvärs precis som om de vore i trans. Maskiner programmerade att komma till sitt mål snabbast möjligt för att sedan få ett nytt uppdrag. Jag var en av dem, tills jag stannade upp och ställde mig bredvid personen som står still. Kortslutning kanske. Jag vet inte på grund av vad, jag vet bara att jag måste stanna och vara stilla. Ni ser otroligt bekymrade ut, lite lustiga från vårt perspektiv. Ni kämpar så hårt för något men när jag frågar er så är era svar att ni inte riktigt vet för vad. Det ser ut som för era liv. Är det för era liv? Mitt liv? Jag vet att jag måste in bland er snart igen, kämpa. Men först ska jag läsa några sidor ur min bok om vättar och troll. /dina

Ingen sa

att bland det sorgligaste som finns är att packa.
att packa sitt rum skulle visa sig vara det mest psykiskt nedbrytande.
att de finaste av minnen skulle dyka upp i varje hörn, i varje byrålåda, i varje hylla.
att det man förträngt och lyckats förtränga plötsligt skulle visa sin fulla existens.
att man inser att efter att man packat och slängt saker att det inte bara var saker.
att man efter att ha plockat ner sina hyllor skulle sitta med halsen fylld med gråt och fördärv.
att man efter att ha skrivit en lista på vad ingen sa skulle gräva upp de där sakerna igen, behålla dem. /dina

Början av granskning A Schulman

"...och vem är det egentligen som är självupptagen herr hästansikte?"
Elakheter går alltid hem hos läsare, lika självklart är det att det dimper ner elaka svar i kommentarspalterna. Jag tycker att lite mer ilskna kommentarer är okej, rent av roande oftast, så länge det inte är någon som passar på att utnyttja sin möjlighet till att vara anonym. Då vill man gråta, stackare. Utdraget ovan skrevs tyvärr av en anonym, en arg sådan och jag tycker det är synd att personen i fråga inte skrev sitt namn. Visst hade det givit mer styrka och självsäkerhet i orden "herr hästansikte", då? Mycket roligt val av uttryck måste jag få säga. Cred till dig din fega jävel. /dina

Calle

Jag kanske bara har dålig smak, tänker mig att det är vad jag kommer få höra efter detta inlägg. Men nej, efter att ha läst mer av Calle känner jag snarare besvikelse än bekräftelse på alla de lovord jag fått höra om honom. Jag kanske förväntade mig för mycket, vilket jag också säkert kommer att få höra. Men fan, han kan skriva bra men kräver inte innehållet en viss standard? "Jag och min gudson" känns, om ni frågar mig, inte speciellt givande. Ni frågar inte mig, kommer ni vilja säga nu. Nej jag vet, men jag sa om. Håll i hatten Alex, du är nästa under bevakning. /dina

The Schulmans

Bröderna, journalisterna, the Schulmans, har jag inte så mycket att tycka om ännu. Vad jag hört ska de vara briljanta, genialiska ja, helt fantastiskt duktiga. "Sveriges bästa" citerat Joel idag under textlektionens mest passiva stund. Även Signe och Jennifer har sagt något i samma stil om dem, the Schulmans. Vi får se. Jag ska studera, granska och så får vi sen se. Jag återkommer. /dina

Jag tror inte på gud, jag tror på Betnér

"När kyrkan tyckte det var rimligt att bränna häxor så gjorde vi det. När kyrkan gillade att tortera folk i Spanien så gjorde vi det. När kyrkan sanktionerade folkmord på varenda Indian i hela sydamerika så hejade vi på. Kyrkan ber inte om ursäkt. Kyrkan ändrar sig ibland. Men det blir ingen stor sak av det. Om tusen år kommer kyrkan säkert gilla både abort, kvinnor och bögar och då kommer vi inte prata mer om det..."

Var lite shyst och skriv under: http://www.namninsamling.se/index.php?nid=2375
om du tycker att man ska få sjukskrivas vid barns bortgång. Svar ja, hemskt mycket ja. /dina

Personlig streckgubbe

Hur skulle din streckgubbe se ut för att beskriva dig som bäst?
(In action, med rekvisita, whatever). /dina

Randy Jacksson at Ellens show, på tal om det

Kan inte påstå att jag är en Idolfantast, även om programmet har sin charm. Åtminstone den amerikanska versionen där Simon Cowell ger tävlingen den krydda och dramatik den behöver för att gå hem hos folket. Vad vore Idol utan de onödigt elaka kommentarerna juryn slänger ur sig, vad vore Idol utan den öppna mobbningen som ger publiken en kick av oskyldigt tittande till förödmjukelse och utlämning av andra. Ironiskt hur man påstår sig kämpa emot mobbning i skolor och arbetsplatser, när det samtidigt sänds ett stort tvprogram som uppmuntrar till just det, gömt under ordet musiktävling. 1, 2, 3...hur många säsonger har vi inte nu fått vittna om vad man faktiskt får gå igenom när man medverkar i denna tävling och hur många fler ska det krävas för att människor inte ska komma till uttagningar för att få höra att de är fullständigt värdelösa? I början kunde jag hålla med om att juryn var elak och onödigt öppna med att sälja sig till tvtittarna. Men som jag sa, efter så pass många förvarningar som visats är det bara att skylla sig själv. Varför man ens skulle vilja bli ihågkommen från Idol hela sitt liv är något jag inte förstår. Att dras med Idolmärket på bröstet som artist är inte, och det vet vi alla, något statushöjande. Snarare som en pinsam tatuering man upptäcker morgonen efter festen där det står Roj i ett hjärta. "Vem fan är Roj?", är det första man tänker när ruset lagt sig. /dina

Leaning against the wall

Irritationsfas har dragit igång och jag vet inte om den är här för att stanna, det återstår att se. Det gäller att försöka fånga ljusglimtarna i vardagen har jag hört. Dagens stråle var utan tvekan snygg-Per. Vår idrottslärare som jag snabbt som ögat skulle ta om chansen dök upp. Madeleine Ross var lite av ett guldkorn idag också. Med engagemang från hjärtat hörde vi henne vråla "bollen är min!" x antal gånger, vi kunde inte annat än le. Idrottslektionen hade dock bara varat i ynka 60 minuter när jag satte mig på min cykel för att återvända till mitt tidigare tillstånd. Snygg-Perseffekten var som bortblåst på några sekunder. /dina

A message

Det är meningen att man ska försöka vara glad för andras skull och så, det ingår liksom i det här med att inte vara girig och självisk. Jag fattar grejen. Finner det oftast inte så svårt heller. Men det tar emot när man får allting gnuggat i ansiktet varje dag, som ett undermedvetet hån. Det är absurt, jag finns inte ens i tankarna men det blir fortfarande inget annat än ett hån mot mig med allt jävla gull. Jag är glad egentligen, men det döljs av viljan att spy och avsky. Också det är frustrerande, jag kan inte avsky! Jag vet helt enkelt bättre än så, jag är bättre än så. Om jag ska vara ärlig så vet jag inte riktigt om jag tror på det här med att vara glad för någon annans skull när det samtidigt skadar dig på något vis. Jag tror inte det är mänskligt utan bara moral och etik. Vad säger ni, kan det stämma? Ida tog igår upp en fråga som jag gärna ser att ni svarar på! Tror du på gentlemans beteendet i ett jämlikt samhälle?/dina (foto taget från http://fridatowe.bloggspace.se)

Jan Björklund

Är en liten förståndshandikappad man som av ren slump hamnat i position som utbildningsminister för att med sitt förståndshandikapp bestämma vad ungdomar ska lära sig under sin utbildning. Det är också han som vill forma Sveriges befolkning till en enda stor militär som vandrar i takt med "1-2"-ramsor samtidigt som alla ska skrika hail Björklund. Otroligt kan man tycka men jo, troligt och sant.
Jans barndom: Pappa Torkel påminner om farsan i boken Ondskan, slår familjen och är allmänt hatisk. Mamma Gun är läskig och lömsk, ljuger om allt och alla för att få som hon vill i alla lägen. Jan blev mobbad av busarna på skolgården första till sjätte klass. Sjuan till student, osynlighetsmanteln täcker Jan. Lumpen, där utvecklas Jan fullt ut till robot.
Han var en oälskad pojke, precis som Hitler, han är nu en tom man i ett skal av vansinne, precis som Adolf Hitler. /dina

Dom som försvann

De där jävlarna tar upp allt för stor tid av min uppmärksamhet. Det bara händer. Är de inom synhåll riktas blicken snabbt dit och jag ställer in mig på defensiv. Vad tänker de göra, de där satarna? Ge mig ondablicken, fälla krokben på mig, rycka in mig in på dass för att trycka ner skallen i bajsvatten? Kidnappa mig med en vit skåpbil fullastad med torteringsmaterial? ... SAW?
Inget har i för sig hänt, ännu. Möjligen några av de där blickarna, utan tvekan med lite extra hat i, men inget mer än så. Det skiner ju som grönt neonsken runt deras egocentriska småhjärnor som tyder på att man ska akta sig för dem om man inte vill ha en fläskläpp som heter duga. Inte för att jag inte skulle kunna klå dem, de flesta av dem är ju solstickepojkens penis till storlek. Men riktig våld är inte min favorit, så låt oss undvika det. /dina

Min hjälte, SuperAnnie

Rikard fick för några dagar sedan höra om min peridosomvandling. Det är så att jag är en fucked up människa med fucked up egenskaper. Dåliga, alltså. Den sämsta är att jag ändrar humör inför en längre tid. En vår kan till exempel vara min period då jag hatar allt och alla. Då jag är som mest asocial och önskar att jag bodde någonstans på mars. Endast mina två-tre näsmsta vänner duger, så de skulle kunna få följa med. Resten av jorden spränger vi och kallar fyrverkeri. Ni vet, en sån period. Stackars mina icke-närmsta vänner som i mitten av sommaren märker att jag faktiskt inte tycker att de är kattpiss och spelar som om jag inte påstått något annat tidigare. Och under hösten, ja då blir jag kanske den djupa oförstådda filosofen som vill flytta utomlands, göra en stor förändring i världen och bota alla med aids. När vintern återvänder inser jag hur blåögd jag varit de senaste månaderna och återgår till att avsky det mesta... Jag tycks aldrig riktigt finna rätt karakträr utan byter ut den som jag byter kläder efter väder. Jag gillar det inte. Jag gillar min textlärare Annie. Där snackar vi styrka och passion mina vänner, som en klippa ute i stormen Gudrun. Inte i närheten av ett såkallat "helgon" men vad fasen gör det när hon vet vem hon är, är alltid den hon är oavsett situation. Skulle det vara så att denna styrka i själva verket är en illusion hoppas jag på att aldrig få veta detta och leva i blindo. Leva i tron om att min förebild också är värd att kallas just så, för att inspereras av, tills jag funnit min karaktär och kan säga - så här är jag, alltid. /dina

The blowers's daughter, Man on the side

Mer perfektion är svårt att finna. /dina

Missfoster! Titta på tumören!

Det var Jag. Det var Ida, Pau, Jocke och Klas. Och det var Norrköping. Fredag hamnar i min dagbok, mitt noteringsforum som inte är öppen för allmänheten. Men till allmänheten säger jag; det var bra!

I torsdags blev det en sväng hem till Leo där vi efter ett tag stängdes ute på ett tak. Det var vackert och verkligen ett "jag vet att jag skulle sitta här för evigt om jag kunde-ställe" som man hoppas på att få på köpet när man till slut flyttar. I lördags fick jag samma känsla i lägenheten med Pau och Ida. Det var en flykt från verkligheten i Kalmar, eller man ska nog säga människorna i Kalmar. Det var en sann semester helt enkelt, vad ger sol och bad egentligen? Norrköping är en förbannat grå stad, lite ryssinspirerade gator med halvfärdiga vägarbeten och skrikande barn, men det gör inget. Det var anonymt och stilla, och jag skulle vilja sitta där för evigt om jag kunde. /dina

Naive

Kvällsluften hade en speciell touch idag, en mild form av mansparfym. Det kanske var någon som lämnat ett spår av odör efter sig, eller så är det höstens nya doft. Det luktade gott och jag vill gärna tro på min höstparfymsteori, då kanske det får tolkas som att en god höst faktiskt är på väg. Lite naiv får man nog lov att vara ibland, utan överdrift. Men jag ska inte ens gå in på det spåret igen, inte idag. Frågan om vad som klassas som för naivt och inte har ni mycket åsikter om allihop vilket leder till hetsiga diskussioner i kommentarspalten. Detta är inget hetsigt inlägg, det är ett lugnt, höstvälkomnande, mysigt inlägg. Njut människor, släpp bitterheten för fan och bara njut. /dina

Trafikantkunskap

"Asså jah går inte till mataffären utan smink!"
"Vaddå, läser vägskylten av om man har synfel?"
...Hallå liksom? Skärp er eller dö. /dina

Plastig melonklubba

Det är brist på utbud på melongodis kan jag tycka. Vi har de rosa sockertäckta gelébitarna, de stora "specialremmarna" de brukar sälja på marknader/festivaler för galna 25 kr/st och de nya jätteklubborna de börjat sälja i B. Centrum. Massa häftiga smaker, melon inräknat. Dock med en liten touch av plast i smaken. Min tandläkare håller förstås inte med mig när jag säger att det är bara att grabba tag i vad man får. Jag var för övrigt där idag. Dagens goldigger hette Nicole och visade ingen som helst professionalitet. Ska man sticka in nålar i tandkött, gröpa ur tänder och fylla igen hålen efter sitt gröpande ska man väl också kunna sin sak, eller? För det första, Nicole river runt ordentligt med nålen som ska ge bedövning, hon har tydligen inte förstått att man drar ut nålen och sticker in den på ett annat ställe om man vill ha det utspritt. För det andra, hon börjar borra innan bedövningen har börjat verka. Nicole säger "känns det?" som en förvånad hjärnsaknande pensionär låter när han knullar sin halvdöda fru. "Ja" morrar jag munnen full med sugande och besksmakande redskap, det är svårt att andas. Nicole ger ytterligare en dos med spruta, vid det här laget har mina ögon börjat tåras ganska rejält. Nicole fortsätter med att fullfölja sitt arbete. Okej, jag får stå ut. Det är nog snart över. Men fan vad fel jag kan ha kära vänner. Tror ni inte Nicole mitt i allt släpper sin borr och sin sugslang för att börja prata om sitt trollliknande barn och om hur rolig han är när han bygger med lego på dagis! Jo, det gör hon. Det tar exakt 3 minuter, det vet jag för klockan var allt jag hade ögnen fästa vid under tortyren. Jag vet faktiskt inte vad jag hoppades på. Kanske någon plötslig Harry Potterförmåga att manipulera tid. Mitt tips är i alla fall att inte gå till tandläkare med 39 grader feber och att inte acceptera Nicole hos Bergatandvårdscentral som dagens grävare. /dina