Jag borde verkligen döda den haltande bananflugan på mitt skrivbord

Jag tycker inte om artighetsfraser. Allra värst är artighetsfrågor som hur mår du och allt väl. Jag förstår aldrig varför man frågar så när det är så uppenbart att frågan har lika stor vikt som, vad åt du igår, och, går bilen bra. Jag avskyr artighetssvaren nästan ännu mer för man blir i stort sätt tvingad till att dra till med lögnen "bra" eller "ja allt är skitbra" när allt såklart inte är så jävla bra. När är det någonsin? Det är inte okänt att vi nordbor är de mest självmordsbenägna i världen och att bland våra top fem hobbies står att gnälla över spilld mjölk högst upp på listan. Så varför låtsas som något annat, kan man ju fråga sig. Jag har fan ingen aning. /dina

Jag skriver i berusning av vaniljyoghurt och varma blåbär

Jag brukar ofta repetera en fråga till mig själv. Vad är du mest rädd för? Det är en fråga som ofta dök upp när jag var mindre och för att den inte ska gå förlorad håller jag den vid liv, för mig själv. För att på något sätt hålla koll på mig och mina värderingar. Med åren har jag känt hur jag vuxit och förändrats genom att inse och jämföra mina svar. Till exempel att spindlar är inte min största skräck längre. Kanske inte ens bland top fem. /dina

Harmoni känns avlägset

För mycket agrissioner i luften. Varför är allt så splittrat? Så tydligt vilka som hör vart och vilka som trivs mindre med vem. En liten bagatell blir något i stil med katastrof. Det är ju bara en bagatell så varför söker folk efter katastrofen? Varför vill vi skapa kaos? Jag gillar inte kaos i andra former än mitt rum ostädat. Ändå har det en dragningskraft som inte går att ignorerar. Eller går det? Jag ger fingret till kaos med te eller kaffe, choklad och bok inlåst på mitt rum. Ibland på ett café, om mitt rum motsäger mina avsikter. Som idag. /dina

Katolska präster förgriper sig på barn innanför klosterväggar och söndagskolor

Jag citerar Spricigo: "Gud förlåter allt, men det gör inte samhället, därför måste man gå försiktigt tillväga." I sin handbok för pedofilpräster har han skrivit råd som att inte ge sig på rika personer barn utan hålla sig till de föräldralösa. 1 700 katolska präser har polisanmälts för sexualbrott. 400 försöker undanfly straff. Det visar, enligt DN, Sãulo-universitetets nya undersökning. Jag sitter nu och förundras. Jag är stum. Vet inte vad jag ska säga. Men nog säger tystnad ibland så mycket mer än ord. Läs artikeln på: http://www.dn.se/nyheter/varlden/paven-griper-in-efter-ny-pedofilskandal-1.415239 /dina

Mindre än tusen ord

Ikväll satt jag och klickade fram en ny blogg. Min "bildblogg". Den är länkad i "Du borde se"-spalten till vänster. Där ser ni bl.a. min bedårande hund Silvi och de där perfekta vännerna jag tidigare tog upp. /dina

Fascination

Det är något fint med mina vänner. Jag finner ingen passande förklaring men, de är perfekta. Det borde vara en självklarhet för vem som helst att få ha vänner som mina. Alla hade mått så mycket bättre då. /dina

Paulin Elm

Nu när stormen lagt sig

"Leder ibland lovsong i Två Systrars Kapell. Tror inte på någonting som kristendom eller buddah. Jag gillar att leda lovsång."

Jag har aldrig väntat mig att alla ska förstå mig och varför jag leder lovsång trots mina åsikter. Att många inte gör det rör mig inte i ryggen, faktiskt. Men det som rör är att någon nu har fått för sig att ifrågasätta om jag borde få göra det. Det som gör mig ursinnig är att indirekt, om man ska vara ärlig, har jag blivit ombedd att ta mindre plats. Helst sluta göra det jag gör. Trots att jag gör det jävligt bra. Men inte ordagrant förstås. Kyrkan värderar ju inte tro, sägs det...Ironiskt hur hela händelsen bara förstärker mina åsikter kring religion. Speciellt svenska kyrkan. Jag vill inte framstå som en jobbigt självgod person men jag tycker att de ska vara glada att jag är där och engagerar mig så pass mycket som jag faktiskt gör. De borde ifrågasätta varför de blir så förvånade av att jag står för vad jag tänker och tycker. Man borde fundera över varför det känns så främmande att höra någon tala sanning utan att vara rädd för, ja vad? Att inte känna sig välkommen? Onödigt ifrågasatt och inte minst brist på visad respekt? Just så känns det. Som tur är kan jag ta det för jag vet att jag är starkare än så. Men nästa person som sitter där kanske inte är det. Nästa person kanske faktiskt tror att den borde på något sätt backa för att andra troendes skull. Det är klart det är lättare att hålla käften då.
Det är tråkigt att det som lagts fokus på är anledningen till att jag inte är där och inte anlednignen till att jag är där. Ni som är med i kyrkan på något sätt vet att det är otroligt trevligt. Jag ska säga er att det är 100 gånger trevligare när man är säker i vad man själv står för och samtidigt kan ta del i diskussioner och få höra predikningar, utan att sugas in i det bara för att det är trevligt och sen kalla det en tro. Så var det för mig. Men nu kan jag ta lärdom kring det jag tycker är intressant och väldigt viktigt utan att känna mig sårbar.

En sista sak kring respektfrågan. Visar någon annan respekt så gör även jag det. Så enkelt är det. Jag har inte på något sätt varit respektlös mot någon i mina yttranden är det gäller religion och jag tänker hålla mig till det. På tal om det hoppas jag att du, eller ni, som anonymt går och klagar står med strut på huvudet i ett hörn någonstans. Anonymiteten tar jag som ett tecken på respektlöshet. Vänta er inte att jag lyssnar till det ni klagat på förrän ni själva kan komma och prata med mig. Med det sagt sätter jag stopp för min text. Det tog emot att skriva det här och jag hoppas att jag aldrig behöver göra det igen. /dina

Jag och min väska i Stockholm

Goda nyheter! Mina praktikveckor kommer att spenderas på SVT i Stockholm. Min tärande ångest som visat sig fysiskt som psykiskt har bytts ut mot en mindre tyngd i bröstet. Jag tror att den tyngden har lagts på mor min nu. Hon gillar inte riktigt tanken på att jag ska spendera två veckor i storstaden och mer eller mindre klara mig själv. Min mamma är en naiv mamma. Mor min är en mamma som blir syrlig när jag säger att jag ska ut på krogen. Min mamma kan inte acceptera att jag är arton år gammal. Det har min pappa talat om för mig. Mamma och pappa är en bra kombi. Balans tror jag det kallas. Fint. Alltså, jag kommer att kunna lämna in den rosa och blå och gula lappen i tid trots allt. Trots motgång och vind. Tack vare Ida Petersson och Meatloaf.  /dina

Trots väskan och allt

Jag vet inte vad jag har tappat, men det har jag. Motivation. Nej, jag är ganska motiverad. Inlärnigsförmåga. Nej, jag är intresserad och då lär jag mig som bäst. Förmågan att uttrycka mig. Nej, den är åtminstone hyffsad. Gnistan. Ja, kanske. Nu sitter jag här med ett berg av borde-ha-gjort-för-länge-sedan-arbeten, för att jag tappat något som kan vara gnistan. Jag frågar mig, hur lyckas man förlora den? Men viktigast av allt, hur hittar man den igen? 

Dom kallar mig smutser

Just nu är jag allt mellan förbannad och förtvivlad. Riktigt arg, ledsen, gråtfärdig, utmattad, jag har inte kunnat sova och är allmänt frustrerad. Men mest av allt är jag något ofattbart besviken. Än så länge är det mina spekullationer som skapar storm. Jag måste lugna ner mig. Måste ta frustrationen när den är nödvändig. Men på ett hörn känns den absolut nödvändig redan. Jag är en jävel på att spekullera bra och att ofta ha rätt. Nu är det en av få gånger jag hoppas att jag har fel. /dina

Cuties only

Så otrolgit mycket snygga människor det finns på bilddagboken. Jag blir helt fascinerad och kan ibland inte sluta bläddra vidare. Då framstår jag som en läskig stalker, men det handlar ju inte om det. Jag försätts bara i en trans av beundran. Och kanske avundsjuka? Det känns som om jag söker efter deras hemlighet. En böld de inte lyckats gömma med hjälp av photoshop eller misstaget att lägga ut en bild på dem rakt framifrån så man verklgien ser hur de ser ut. Äckliga. Men oftast inte alls. Oftast jävligt snygga. Jag vet inte om jag hatar eller älskar det eller om jag ens bryr mig. Jag har kanske bara brist på ämnen att skriva om. Det saftigaste hamnar trots allt i boken ingen annan får läsa. /dina

Den ska med mig i graven

Detta djävulska ha-begär jag besitter, ska jag tala om för er, lär bli min död en vacker dag. Medelvärdet på Åhléns väskor ligger runt 250-500 kronor, men naturligtvist är den perfekta väskan för mig i en betydligt högre prisklass. Naturligtvis bär min soulmateväska en prislapp som viskar 995 kronor. "Bäst att ligga lågt så Dina hinner förälska sig i väskan innan hon får panik pga priset", tänkte den och visst tänkte den jävligt bra. För i fällan, dit föll jag. A har skickats på uppdraget i Växjö stad. Jag är fylld av skam och lycka på samma gång. Så det är okej. /dina

Hej ska vi knulla?

Lite överdrivet måste jag trots allt säga att folk ser på ungdomar idag. Men att knulla det tycker vi om, precis lika mycket som våra föräldrar gjorde och gör. Bengt Ohlsson avundas och tilldelar oss ungdomar gratulationer med rätta. För skillnaden mellan oss och våra föräldrars ungdom är samhället vi lever i och den de levde i. Bravur kanske istället ska överräckas till Sveriges kultur och den lättsamhet den speglar på sex och andra tabulaga områden. Ungdomar har inte med tiden utvecklat en superkraft som gör dem mer vågade eller lättfotade. Det är samhällets vilja att sudda bort oskrivna lagar och behovet av att häpna och utvecklas som reflekteras i ungdomens beteende och syn på allt. Till exempel sex. Och kring samlevnad har utvecklingen bara lett till det bättre, för att uttrycka min åsikt. Sen finns det som bekant de som inte tycker att de ungas levnadsstil är anständig och rent ut sagt kanske äcklas av den. Så väldigt synd det är om dem, med tanke på vad de missar. Inte bara att de verkar vara väldigt låsta i principer, den trivsamma skaran människor de går miste om måste ändå vara den största förlusten av dem alla. För alla generationer. Den berömda sexakten i Jalla-Jalla tycks ha lagt eftertryck i mångas trumhinnor. ”Ska vi knulla?”. Just att det faktiskt var en sexakt och mellan två människor som kallar sig pojk- och flickvän verkar ha undgått dem, vilket leder till att de kanske väntar sig att grannens dotter en dag ska komma över och fråga dem detsamma. Om det hade varit så hade jag förstått fördomar gentemot oss små. Men som jag i början nämnde så är synen på ungdomar idag i alla fall lite överdriven. /dina

En fin morgon

Ännu en underbar morgon verkar vilja visa sig idag! Måste våga påstå att solen bidrar till en sakta läkning av min själ, med risk för att överdramatisera detta inlägg. Men visst är det så jag känner. Vinterns mörka spår måste blekas bort och vad är då inte bättre än den naturliga vägen, med solsken och värme. Jag önskar er en, om inte solig dag, åtminstone en bra sådan! /dina

Adam, Jakob och så jag

Det finns en speciell kärlek mellan människor som tillåter förödmjukelse. Mellan mig, Adam och Jakob finns denna kärlek. Dock slutar det oftast med att den som blir förödmjukad är jag. "Du kan sova utanför dörren, Dina." "Jag är ledsen Dina, whites only.." Det är okej, eftersom vi älskar varandra. /dina

EN SÅDAN

"Men fixar du några schyssta brudar tills ikväll då så ringer jag om några timmar?"

Sätet precis bakom mig satt en sådan. Ni vet, ett sådant äckel med fettigt svart hår som man kan tro har överdrivet med gelevax i det när det faktiskt bara är "ren" smuts. Ni vet, en sådan som går som en grottmänniska med ryggskott. En sådan som har cirkus sju storlekar för stora byxor och en jacka tio storlekar för stor. En som har den äckliga versionen av bond-småländskan i sitt tal och som av någon anledning gärna brölar med den i bussen som om den vore något att skryta om. Ni vet, en sådan. Idag var jag så sugen på att skada en sådan så brutalt att jag förmodligen skulle åkt in i fängelse om jag hade skridit till verk. /dina