Och stupar, det gör även jag till slut

Jag säger hejdå för alltid nu eftersom detta uppenbarligen inte fungerar längre. Jag är bokstavligt talat rädd för att skriva här, helt enkelt för att ni är så många som gör fel i att läsa här. Jag tror att ni har bidragit till att döda min skrivarglädje. Sen får vi inte glömma de vedervärdiga textlektionerna som faktikt står för den större delen av sabotaget men som även, konstigt nog, är något jag kommer att sakna när jag tagit studenten. För jag tar den rellativt snart. Om ett år och ett år är jävligt lite. De två gånga åren har knappt gjort sig märkbara och jag sitter ofta och undrar vad jag kan tänkas ha fått ut av dem. Kunskap och tråkigheter är det för att vara ärlig ingen överdosering av. Men sen kommer det så uppenbarliga och klyschiga svaret, vänner. De vackraste människor man får för sig att man kan hitta kommer med stor sannolikhet att försvinna ur ens liv. Inte är det heller så konstigt då att jag, i min färmodligen ganska billiga balklänning, kommer att sitta bakom en buske utanför festen och gråta. Nu i skrivandets stund kan jag inte komma på varför vi längtar så till att få lämna det trygga vi har. Den där mössan gör ju ingen rättvis i vilket fall. Men svaret till det kommer jag nog så småningom på och det är som sagt ingenting ni kommer att kunna läsa om här.

Innan skrev jag "gjort" som "gört", på allvar. Se vad ni har gjort med mig. Fy fan och adjö. /dina