Nu är du fel ute igen.

KLICKA PÅ MIG SÅ KOMMER NI RÄTT MINA VÄNNER.

Är du en ovän kan du bara låta bli.

Och stupar, det gör även jag till slut

Jag säger hejdå för alltid nu eftersom detta uppenbarligen inte fungerar längre. Jag är bokstavligt talat rädd för att skriva här, helt enkelt för att ni är så många som gör fel i att läsa här. Jag tror att ni har bidragit till att döda min skrivarglädje. Sen får vi inte glömma de vedervärdiga textlektionerna som faktikt står för den större delen av sabotaget men som även, konstigt nog, är något jag kommer att sakna när jag tagit studenten. För jag tar den rellativt snart. Om ett år och ett år är jävligt lite. De två gånga åren har knappt gjort sig märkbara och jag sitter ofta och undrar vad jag kan tänkas ha fått ut av dem. Kunskap och tråkigheter är det för att vara ärlig ingen överdosering av. Men sen kommer det så uppenbarliga och klyschiga svaret, vänner. De vackraste människor man får för sig att man kan hitta kommer med stor sannolikhet att försvinna ur ens liv. Inte är det heller så konstigt då att jag, i min färmodligen ganska billiga balklänning, kommer att sitta bakom en buske utanför festen och gråta. Nu i skrivandets stund kan jag inte komma på varför vi längtar så till att få lämna det trygga vi har. Den där mössan gör ju ingen rättvis i vilket fall. Men svaret till det kommer jag nog så småningom på och det är som sagt ingenting ni kommer att kunna läsa om här.

Innan skrev jag "gjort" som "gört", på allvar. Se vad ni har gjort med mig. Fy fan och adjö. /dina

Min lilla arabpappa ute på vift

Min pappa skulle vara en såndär vilsen människa som stiger på bussen och nästan klänger på busschauffören pga. sin rädsla för att åka åt fel håll eller missa sin hållplats. Han skulle mycket väl kunna vara en av dem man irriterar sig så ofantligt mycket på, just för att man känner att de tar så mycket extra tid vid kassan när de ska fråga de mest onödiga frågorna. Han skulle också kunna vara så ofantligt stolt av sig att han gissar sig fram, helt kör på magkänslan, och hoppas på att han tar rätt plåtburk åt rätt håll. Han skulle förmodligen också åka fel, inse det men sen inte heller röra en min utan lugnt vandra ett varv runt det kvarter han har hamnat i för att sedan gissa vidare. Med nosen uppe i vädret. Min pappa har förmodligen ingen som helst koll när det kommer till lokaltrafik, det är bara något jag känner på mig.

Min första dag i storstan och det känns redan

Allt är helt annorlunda mot hur det är att vara hemma. Helt perfekt. Jag är inte redo att lämna det, inte än. Så jag hoppas att jag slipper. /dina

Jag vet inte vad jag vill säga längre

Om någonting till någon. Att hålla tyst faller sig mer och mer naturligt för mig och det känns tråkig. Jag har alltid velat se mig som en människa med mycket att tycka till om. En som kanske inte tar varje tillfälle i akt att föra djupa argumentationer, men ändå skulle kunna om hon hade velat. Jag vill behöva kämpa för att hålla allt inom mig. Jag hade tyckt det var charmigt. Men jag har blivit enligt mig otroligt ocharmig. I och med det vet jag inte hur framtiden ter sig för denna blogg. Ingenting blir någonsin som man tänkt sig men i detta fallet har det nog spårat ur totalt. Jag mår lite illa just nu. Jag vet inte om det är för det knappt rörda glaset med bailies bredvid mig som sprider sin krämiga och ofta annars goda doft eller om det rent av faktiskt är tanken på det här. dinaintetina.blogspot.com. Det tål att tänkas på. /dina

Jag borde verkligen döda den haltande bananflugan på mitt skrivbord

Jag tycker inte om artighetsfraser. Allra värst är artighetsfrågor som hur mår du och allt väl. Jag förstår aldrig varför man frågar så när det är så uppenbart att frågan har lika stor vikt som, vad åt du igår, och, går bilen bra. Jag avskyr artighetssvaren nästan ännu mer för man blir i stort sätt tvingad till att dra till med lögnen "bra" eller "ja allt är skitbra" när allt såklart inte är så jävla bra. När är det någonsin? Det är inte okänt att vi nordbor är de mest självmordsbenägna i världen och att bland våra top fem hobbies står att gnälla över spilld mjölk högst upp på listan. Så varför låtsas som något annat, kan man ju fråga sig. Jag har fan ingen aning. /dina

Jag skriver i berusning av vaniljyoghurt och varma blåbär

Jag brukar ofta repetera en fråga till mig själv. Vad är du mest rädd för? Det är en fråga som ofta dök upp när jag var mindre och för att den inte ska gå förlorad håller jag den vid liv, för mig själv. För att på något sätt hålla koll på mig och mina värderingar. Med åren har jag känt hur jag vuxit och förändrats genom att inse och jämföra mina svar. Till exempel att spindlar är inte min största skräck längre. Kanske inte ens bland top fem. /dina

Harmoni känns avlägset

För mycket agrissioner i luften. Varför är allt så splittrat? Så tydligt vilka som hör vart och vilka som trivs mindre med vem. En liten bagatell blir något i stil med katastrof. Det är ju bara en bagatell så varför söker folk efter katastrofen? Varför vill vi skapa kaos? Jag gillar inte kaos i andra former än mitt rum ostädat. Ändå har det en dragningskraft som inte går att ignorerar. Eller går det? Jag ger fingret till kaos med te eller kaffe, choklad och bok inlåst på mitt rum. Ibland på ett café, om mitt rum motsäger mina avsikter. Som idag. /dina

Katolska präster förgriper sig på barn innanför klosterväggar och söndagskolor

Jag citerar Spricigo: "Gud förlåter allt, men det gör inte samhället, därför måste man gå försiktigt tillväga." I sin handbok för pedofilpräster har han skrivit råd som att inte ge sig på rika personer barn utan hålla sig till de föräldralösa. 1 700 katolska präser har polisanmälts för sexualbrott. 400 försöker undanfly straff. Det visar, enligt DN, Sãulo-universitetets nya undersökning. Jag sitter nu och förundras. Jag är stum. Vet inte vad jag ska säga. Men nog säger tystnad ibland så mycket mer än ord. Läs artikeln på: http://www.dn.se/nyheter/varlden/paven-griper-in-efter-ny-pedofilskandal-1.415239 /dina

Mindre än tusen ord

Ikväll satt jag och klickade fram en ny blogg. Min "bildblogg". Den är länkad i "Du borde se"-spalten till vänster. Där ser ni bl.a. min bedårande hund Silvi och de där perfekta vännerna jag tidigare tog upp. /dina

Fascination

Det är något fint med mina vänner. Jag finner ingen passande förklaring men, de är perfekta. Det borde vara en självklarhet för vem som helst att få ha vänner som mina. Alla hade mått så mycket bättre då. /dina

Paulin Elm

Nu när stormen lagt sig

"Leder ibland lovsong i Två Systrars Kapell. Tror inte på någonting som kristendom eller buddah. Jag gillar att leda lovsång."

Jag har aldrig väntat mig att alla ska förstå mig och varför jag leder lovsång trots mina åsikter. Att många inte gör det rör mig inte i ryggen, faktiskt. Men det som rör är att någon nu har fått för sig att ifrågasätta om jag borde få göra det. Det som gör mig ursinnig är att indirekt, om man ska vara ärlig, har jag blivit ombedd att ta mindre plats. Helst sluta göra det jag gör. Trots att jag gör det jävligt bra. Men inte ordagrant förstås. Kyrkan värderar ju inte tro, sägs det...Ironiskt hur hela händelsen bara förstärker mina åsikter kring religion. Speciellt svenska kyrkan. Jag vill inte framstå som en jobbigt självgod person men jag tycker att de ska vara glada att jag är där och engagerar mig så pass mycket som jag faktiskt gör. De borde ifrågasätta varför de blir så förvånade av att jag står för vad jag tänker och tycker. Man borde fundera över varför det känns så främmande att höra någon tala sanning utan att vara rädd för, ja vad? Att inte känna sig välkommen? Onödigt ifrågasatt och inte minst brist på visad respekt? Just så känns det. Som tur är kan jag ta det för jag vet att jag är starkare än så. Men nästa person som sitter där kanske inte är det. Nästa person kanske faktiskt tror att den borde på något sätt backa för att andra troendes skull. Det är klart det är lättare att hålla käften då.
Det är tråkigt att det som lagts fokus på är anledningen till att jag inte är där och inte anlednignen till att jag är där. Ni som är med i kyrkan på något sätt vet att det är otroligt trevligt. Jag ska säga er att det är 100 gånger trevligare när man är säker i vad man själv står för och samtidigt kan ta del i diskussioner och få höra predikningar, utan att sugas in i det bara för att det är trevligt och sen kalla det en tro. Så var det för mig. Men nu kan jag ta lärdom kring det jag tycker är intressant och väldigt viktigt utan att känna mig sårbar.

En sista sak kring respektfrågan. Visar någon annan respekt så gör även jag det. Så enkelt är det. Jag har inte på något sätt varit respektlös mot någon i mina yttranden är det gäller religion och jag tänker hålla mig till det. På tal om det hoppas jag att du, eller ni, som anonymt går och klagar står med strut på huvudet i ett hörn någonstans. Anonymiteten tar jag som ett tecken på respektlöshet. Vänta er inte att jag lyssnar till det ni klagat på förrän ni själva kan komma och prata med mig. Med det sagt sätter jag stopp för min text. Det tog emot att skriva det här och jag hoppas att jag aldrig behöver göra det igen. /dina

Jag och min väska i Stockholm

Goda nyheter! Mina praktikveckor kommer att spenderas på SVT i Stockholm. Min tärande ångest som visat sig fysiskt som psykiskt har bytts ut mot en mindre tyngd i bröstet. Jag tror att den tyngden har lagts på mor min nu. Hon gillar inte riktigt tanken på att jag ska spendera två veckor i storstaden och mer eller mindre klara mig själv. Min mamma är en naiv mamma. Mor min är en mamma som blir syrlig när jag säger att jag ska ut på krogen. Min mamma kan inte acceptera att jag är arton år gammal. Det har min pappa talat om för mig. Mamma och pappa är en bra kombi. Balans tror jag det kallas. Fint. Alltså, jag kommer att kunna lämna in den rosa och blå och gula lappen i tid trots allt. Trots motgång och vind. Tack vare Ida Petersson och Meatloaf.  /dina

Trots väskan och allt

Jag vet inte vad jag har tappat, men det har jag. Motivation. Nej, jag är ganska motiverad. Inlärnigsförmåga. Nej, jag är intresserad och då lär jag mig som bäst. Förmågan att uttrycka mig. Nej, den är åtminstone hyffsad. Gnistan. Ja, kanske. Nu sitter jag här med ett berg av borde-ha-gjort-för-länge-sedan-arbeten, för att jag tappat något som kan vara gnistan. Jag frågar mig, hur lyckas man förlora den? Men viktigast av allt, hur hittar man den igen? 

Dom kallar mig smutser

Just nu är jag allt mellan förbannad och förtvivlad. Riktigt arg, ledsen, gråtfärdig, utmattad, jag har inte kunnat sova och är allmänt frustrerad. Men mest av allt är jag något ofattbart besviken. Än så länge är det mina spekullationer som skapar storm. Jag måste lugna ner mig. Måste ta frustrationen när den är nödvändig. Men på ett hörn känns den absolut nödvändig redan. Jag är en jävel på att spekullera bra och att ofta ha rätt. Nu är det en av få gånger jag hoppas att jag har fel. /dina

Cuties only

Så otrolgit mycket snygga människor det finns på bilddagboken. Jag blir helt fascinerad och kan ibland inte sluta bläddra vidare. Då framstår jag som en läskig stalker, men det handlar ju inte om det. Jag försätts bara i en trans av beundran. Och kanske avundsjuka? Det känns som om jag söker efter deras hemlighet. En böld de inte lyckats gömma med hjälp av photoshop eller misstaget att lägga ut en bild på dem rakt framifrån så man verklgien ser hur de ser ut. Äckliga. Men oftast inte alls. Oftast jävligt snygga. Jag vet inte om jag hatar eller älskar det eller om jag ens bryr mig. Jag har kanske bara brist på ämnen att skriva om. Det saftigaste hamnar trots allt i boken ingen annan får läsa. /dina

Den ska med mig i graven

Detta djävulska ha-begär jag besitter, ska jag tala om för er, lär bli min död en vacker dag. Medelvärdet på Åhléns väskor ligger runt 250-500 kronor, men naturligtvist är den perfekta väskan för mig i en betydligt högre prisklass. Naturligtvis bär min soulmateväska en prislapp som viskar 995 kronor. "Bäst att ligga lågt så Dina hinner förälska sig i väskan innan hon får panik pga priset", tänkte den och visst tänkte den jävligt bra. För i fällan, dit föll jag. A har skickats på uppdraget i Växjö stad. Jag är fylld av skam och lycka på samma gång. Så det är okej. /dina

Hej ska vi knulla?

Lite överdrivet måste jag trots allt säga att folk ser på ungdomar idag. Men att knulla det tycker vi om, precis lika mycket som våra föräldrar gjorde och gör. Bengt Ohlsson avundas och tilldelar oss ungdomar gratulationer med rätta. För skillnaden mellan oss och våra föräldrars ungdom är samhället vi lever i och den de levde i. Bravur kanske istället ska överräckas till Sveriges kultur och den lättsamhet den speglar på sex och andra tabulaga områden. Ungdomar har inte med tiden utvecklat en superkraft som gör dem mer vågade eller lättfotade. Det är samhällets vilja att sudda bort oskrivna lagar och behovet av att häpna och utvecklas som reflekteras i ungdomens beteende och syn på allt. Till exempel sex. Och kring samlevnad har utvecklingen bara lett till det bättre, för att uttrycka min åsikt. Sen finns det som bekant de som inte tycker att de ungas levnadsstil är anständig och rent ut sagt kanske äcklas av den. Så väldigt synd det är om dem, med tanke på vad de missar. Inte bara att de verkar vara väldigt låsta i principer, den trivsamma skaran människor de går miste om måste ändå vara den största förlusten av dem alla. För alla generationer. Den berömda sexakten i Jalla-Jalla tycks ha lagt eftertryck i mångas trumhinnor. ”Ska vi knulla?”. Just att det faktiskt var en sexakt och mellan två människor som kallar sig pojk- och flickvän verkar ha undgått dem, vilket leder till att de kanske väntar sig att grannens dotter en dag ska komma över och fråga dem detsamma. Om det hade varit så hade jag förstått fördomar gentemot oss små. Men som jag i början nämnde så är synen på ungdomar idag i alla fall lite överdriven. /dina

En fin morgon

Ännu en underbar morgon verkar vilja visa sig idag! Måste våga påstå att solen bidrar till en sakta läkning av min själ, med risk för att överdramatisera detta inlägg. Men visst är det så jag känner. Vinterns mörka spår måste blekas bort och vad är då inte bättre än den naturliga vägen, med solsken och värme. Jag önskar er en, om inte solig dag, åtminstone en bra sådan! /dina

Adam, Jakob och så jag

Det finns en speciell kärlek mellan människor som tillåter förödmjukelse. Mellan mig, Adam och Jakob finns denna kärlek. Dock slutar det oftast med att den som blir förödmjukad är jag. "Du kan sova utanför dörren, Dina." "Jag är ledsen Dina, whites only.." Det är okej, eftersom vi älskar varandra. /dina

EN SÅDAN

"Men fixar du några schyssta brudar tills ikväll då så ringer jag om några timmar?"

Sätet precis bakom mig satt en sådan. Ni vet, ett sådant äckel med fettigt svart hår som man kan tro har överdrivet med gelevax i det när det faktiskt bara är "ren" smuts. Ni vet, en sådan som går som en grottmänniska med ryggskott. En sådan som har cirkus sju storlekar för stora byxor och en jacka tio storlekar för stor. En som har den äckliga versionen av bond-småländskan i sitt tal och som av någon anledning gärna brölar med den i bussen som om den vore något att skryta om. Ni vet, en sådan. Idag var jag så sugen på att skada en sådan så brutalt att jag förmodligen skulle åkt in i fängelse om jag hade skridit till verk. /dina

"Dina! Dina!"

Gollum och jag är inte så olika på en front. Vi ser honom i Sagan om Ringen och hur han pratar med sig själv. Han bråkar med sig själv. Byter personlighet titt som tätt. Man vet aldrig när hans snälla respektive onda sida ska dyka upp. Han är av på mitten. Verkar helt sjuk i huvudet. Vi är inte så olika på den fronten. /dina

Inget rus idag

Jag har varit med om det förut. Saker har satt sina spår så djupt att det spelar ingen roll hur mycket jag försöker förändra och förvräng. Det är inte längre jag som avgör vem jag är. Inte mycket kan längre hända i mitt liv som sätter allt i spinn. Inte mycket kan överraska. Så skönt och så bekvämt vissa dagar och andra vill jag plantera en fet kula i någon. För smart för att sätta den i mig själv och för snäll för att sätta den i dig. /dina

När vi höll hand

När något roligt hände, när något var pinsamt eller när vi bara ville anmärka på något lite diskret så brukade vi klämma lite extra. Det var fint tycker jag. Tanken får mig att le lite då och då. /dina

Ris och ros

Det var 25-års kalas för TSK idag. Skrällen drogs när kollekten inte gick till deras ändamål utan till en organisation som jobbar för att rena vatten. Johan drog en liten sketch och förde på så vis fram att fyra barn dör varje minut i brist på rent vatten. Rörande kände jag och bidrog därför med lite av det lilla jag har.
Irritation föll fram under predikan. Som vanligt ståtligt tal, väl anpassat till den äldre generationen och med en sömnig effekt hos oss yngre. Så jag kom att tänka på Oas's predikningar och hur anpassade de är efter oss unga och snygga. Deras tal fångar en och väcker åtminstone någon reaktion hos de flesta. Det är hur som helst en otrolig skillnad. Det är ännu en sak som drar ner trovärdigheten. De pratar inte om samma gud. Hade de gjort det skulle de inte ha så många vinklar och det borde inte vara möjligt att anpassa rabblet efter lyssnarna. Det som är, det är. Alla synvinklarna påstår sig ha samma gud, men pratar ändå om helt olika saker. Och om alla olika vinklar vore möjligt borde alla få ta del av dem. Eller är det presternas och prosternas uppgift att dra fram det de tycker passar och som de tror lockar folk till deras kyrka och församling? /dina

Roligt

/dina

Tråkigt

Det är väldigt tråkigt att fotonördarna och grafåsnorna (uppenbar överdrift) får fina praktikplatser hos alla dessa paddor till artistfotografer och hej-här-knullar-vi-med-alla-reklambyråer (uppenbar underdrift), när vi rörligbildare som inte är annat än lysande (möjlig överdrift) blir nekade gång på gång. Det skulle vara skönt att kunna säga att det är deras förlust men så är ju inte fallet. Inte än på ett tag i alla fall. Jag kom att tänka på scenen i Pretty Woman då hon sätter de fula butiksbiträdena på plats, då hon visar vad de gått miste om. Jag ska göra så en vacker dag. Då är det bland annat SVT och Baluba det blir så där jävligt synd om. /dina

Destroy everything you touch

Den biorullande filmen Mammut påminde inte bara Emilia om en bra existerande låt. Det var inte bara Emilia som kännde att hon ville lägga upp Ladytrons låt på sin blogg. Jag vet inte om det bara är jag, egentligen tycker jag inte om att lägga upp musik här. Men min påhittade fanatiker, Omar, tar all min tid och ork. Textkommunikation B suger musten ur allt vad det gäller min förmåga och lust till att skriva. Denna tragedi drabbar som du märker dinaintetina.blogspot.com och därför, på grund av den tragiska och förhoppningsvis tillfälliga skrivarförakten, lägger jag upp musik den här gången. (Jag har även lagt upp "Min minut" på youtube. För att se den, klicka på "Min minut" högst upp i vänsterspalten.) /dina

En bekväm sommar

Sommaren 09 tar Broder Jakob och Jag sin rivstart på Göterborgs gator. Med gitarr, sång, sommarfylla och dans blir det förmodligen den mest banbrytande och spännande sommaren på länge för min del. Inte självaste gatunderhållandet, nej. Det är den stora förändringen när jag kommer till en storstad. Det är personbytet som lockar. När jag lämnar Kalmar lämnar jag också mig själv, oftast med en lättnad till suck. De få jag känner i Göteborgstrakten hittar mig förmodligen inte om jag inte tillåter det. Det är en bekväm makt tycker jag. Jag är nämligen en av de, säkert många, som inte tycker om att stanna upp på stan för att utbyta värdelösa obekväma artighetsfraser. Det värsta är när man ska försöka smita. Det är svårt att vara artig då. /dina

På en bänk i stan

Det är förvånandsvärt vilken underhållning man tilldelas genom att bara sitta på en av Baronens alla bänkar. "..Fagerström vill fortfarande smeka min pung, alltså." /dina

Grey room

Utsikten från bussen imorse var grå och sorglig. Jag kände mig som huvudpersonen i en film som det var väldigt synd om. Det kändes som om flera familjer satt i soffan och såg på mig med tårar i ögonen. Vissa för att de kände igen sig i min roll. För att de tyckte synd om sig själva men använde mig som en dålig ursäkt till att våga gråta. Andra grät för att det var "synd" om mig. Jag vet inte varför jag grät men det kändes skönt. Idag var en dag på länge som jag njöt av kombinationen grått och sorgligt. /dina

Annie Björck

"Han hade lagt tre igvarningar på mitt skrivbord och undrade om jag ville dela en vinare med honom och då sa jag
- Nej tack, kan du gå ut du luktar illa." /dina

Frågan är

Vad ska vårt band heta? /dina

Fingrar kliar inför årets tuffaste utmaning

Det är redan fest och festival i luften! Sommarlängtan bokstavligen blomstrar i mig och ångesten likaså. För hur gärna jag än vill är det uteslutet att gå på allt det fina. Hur väljer man är min fråga. Hur i helvede väljer man mellan lakrits och choklad? Vin och cider? Pommes eller Veggiburgarna? /dina

"Vi är inte sånna som i slutet får varann"

Det är dags att dra en bra bit härifrån nu mina ovänner. Det har blivit för mycket som man så ofta kastar ur sig. Nu får det vara nog. Jag skiter i allt, som man så ofta säger. Men nu vill jag mer än bara säga. Jag vill verkställa! Min moster gav mig kastruller, tofflor och en 500 kroners sedel i födelsedagspresent. Jag känner att ingenting kan hindra mig. Inte ikväll. /dina

Jag kommer inte ihåg namnet

De två senaste dygnen har jag lärt mig hur man använder en ölmaskin och fått spela på ett asiatiskt instrument gjort av skrot. Jag har druckit öl och lekt sanning eller konsekvens med nära och kära. Ölen kom dessvärre inte från vår fina ölmaskin och vi plockade bort konsekvensdelen från leken. Jag har lyssnat överdrivet på Bo Kaspers och Laaksos Norrköping. Jag har lyssnat på någon Lily som ger mig huvudvärk och rysninga på samma gång. Det är min ursäkt till att jag skolar idag. Ingen vidare bra sådan, det må hända. Jag kan bara hoppas att polisen godtar den när de hämtar mig med batong och pistol. /dina

Overdosing with you

Jag fullkomligt avskyr när människor går runt och stinker svett. Varje dag. Hela tiden. Det är orättvist mot oss som inte har vant sig vid denna "odör". Stackars oss som faktiskt känner skillnad på svett och inte svett. Varje dag. Hela tiden! /dina

Väljer dig

Som Bo Kasper så klockrent sjunger: bara tanken känns brutal, att vi en gång haft ett val.
Galet sant. Och detta val, beslutet jag tog, var ett bra val. Jag vill till och med säga att jag är stolt över mitt utmärkta val som gav ett så fint resultat. Och mitt val var inte ett dugg elakt, inte det minsta. För att inte dränka mig i ett hav av hybris erkänner jag att mängden röd som sveptes natten till idag möjligtvis inte var det bästa av mina val. /dina

Du hade tid

Enligt mamma kommer jag att bli alkoholst nu när jag har nått mognadsåldern. Och jag har inte satt min fot på någon krog ännu. Finner det inte så lockande om jag ska vara ärlig och det är väll det alla vill höra. Sanningen alltså. I alla fall tills den kommit fram. Då är det inte alltid så självklart längre. När jag ställt en fråga avslöjar jag ofta mig själv med att hoppas på ett svar som jag vet skulle vara en lögn. Jag ber till något om att du ska ljuga för min skull, så att jag kan fortsätta ljuga för mig själv. Och därför ljuger jag för mamma om mina tidigare alkoholvanor. För att hon ska kunna fortsätta ljuga för sig själv. Och det där med sanningen, den kan vi alltid ta en annan gång. /dina

Flagga på halv stång

Vi ska alla skämmas över att inte ha upptäckt matresterna i hennes hår som "råkat" hamna där. Men nu gjorde vi inte det. Vi ska se detta som en pik, inte bara mot Lars Kagg utan mot alla, att börja hålla utkik efter matrester. För uppenbarligen brister det någon gång och då är det plötsligt försent. Allt blir så jävla sorgligt så fort, och vi frågar oss "varför?". Sen börjar vi skämmas. Sen skriver vi ett inlägg om hur mycket vi borde skämmas. /dina

Påtal om Majks senaste

Jag tog denna diskussion med mor min för ett tag sedan. Jag förklarade för henne att hennes tjat om att jag är för smal och ser ut som en brud med anorexia faktiskt bara är elakt, eftersom jag inte har anorexia och att hon egentligen säger att hon inte tycker att jag är fin nog. Då fnös hon åt mig och sa åt mig att börja äta mer. Då sa jag att hon kan börja äta mindre, och tills dess ska jag kalla henne tjock-mamma. Efter den kommentaren var jag inte henne favoritmänniska på ett bra tag. /dina

(http://donttouchmy.blogg.se/2009/january/ska-du-verkligen-ha-den-dar-tartbiten.html#comment)

Min julgran förstås

Ikväll ska jag slänga iväg det gamla och skåda ett kalt golv, färdig att bära något nytt. Fast egentligen kommer jag bara att lägga undan det. Om något nytt aldrig kommer, aldrig är bättre, borde jag kanske inte riskera att förlora det som jag en gång hade. Så jag ska lägga det i mitt förråd, jag kommer att låsa, men vi får se om jag kastar nyckeln. /dina

Hallelujah

Hallelujah, Jeff sjunger så fint. Skriker med hjärtat. Han säger så men vad menar han. Menar han prisa? Jag menar aldrig prisa, trots att jag säger just så. Förlåt Lasse polis och tant Ulla om jag lurat er. Min sång är inte till er gud. /dina

Sleep don't weep

Sängen är inte längre inbjudande. Den är hård. Även mitt duntäcke har stelnat. Där får jag nu ligga mellan stenblock och grus. Med den tyngsta stenen i mitt bröst ber jag dig att sluta hemsöka mig. Låt mig sova om så bara för en liten stund. /dina

Livet är ett reglerbart äventyr

Tanken på slumpen som något vi omringas av och utsätts för varje dag är, för mig, logiskt. Den lämnar oss helt åt våra egna handlingar men ger oss också ett ständigt återkommande av överraskningar och spänning i våra liv. Tanken på att slumpen är och förblir ett faktum, en oförutsägbar följd av händelser, är en trygg tanke. Att det är mina handlingar, andra människors handlingar, medvetet eller omedvetet, som påverkar mitt och andras liv är tryggt. Jag kan påverka min vardag för det är jag som styr ratten och ingen annan. En tjock dimma gör att jag bara ser tio meter fram. Den gör att jag får vänta och se vad som dyker upp efter elva, oavsett om jag väljer att styra åt höger eller åt vänster. Varken jag eller något annat kan bestämma vad som kommer att hända. Det är inte läskigt, det är spännande! /dina

Dags för självinsikt

Med goda och smått depressiva vänner har jag ett flertal gånger diskuterat skammen som vi alla bär på. Det spelar ingen roll hur mycket någon skulle förneka det, jag skulle aldrig kunna ta personen på fullt allvar. Denna katastrofala sak jag syftar på är vår egna lycka orsakad av andras olycka. Det må låta överdrivet, elakt, du kanske till och med tänker att du är minsann en bättre människa än mig som säger så här. Men ljug inte för dig själv, inte för mig, inte för din bästa vän för sanningen kommer alltid att finnas i oss och genomsyra oss. Känslan kommer att spridas när klasskamraten talar om att denne fick sämre resultat på skrivningen, vilket ger oss bekräftelsen om att vi inte är sämst. Det kommer att hända när vår goda vän talar om att flickvännen stuckigt, för du vet att flickvännen egentlgien var ett rövhål som förtjänar sig själv och ingenting annat. Du letar konstant efter minsta sak att anmärka på, kanske skratta åt hos personen som håller föredrag för att få någon slags underhållning för dagen. Visst låter det fruktansvärt fånigt och pinsamt. Ni kan säga att jag och mina elaka vänner är otroligt naiva som tror att ni skulle göra och se på saker på det viset. Ni kan det, men jag skulle aldrig någonsin tro er. Sanningen är lika öronskärande när det gäller det motsatta. Jo det är den faktiskt. /dina

Dina Grey

Jag vill vara som Meredith Grey, på nästan alla sätt och vis. Jag vill ha de där skumma asiatögonen hon får när hon blänger på någon. Hennes sätt att gå med hennes väldigt taniga kropp som jag liksom inte riktigt förstått mig på ännu. (Hon jobbar minst 80 timmar i veckan, super så fort hon har chansen och äter pizza i mängder. Om inte pizza tar hon något av Izzies bakverk.) Jag vill ha just de kärleksproblemen hon har med McDreamy. Och jag vill ha en Omaley som älskar mig och som låter alla andra veta det utom just mig. Jag skulle föredra att min mamma inte fick alzheimers, men hon skulle gärna få vara en legendarisk kirurg. Och jag vill ha en kines vid namn Christina som min bästa vän. Christina är fullständigt obegrilig på alla håll och kanter och har ett platt ansikte. /dina

"Vad fan gör du här?!!"

Som i en saga stod han plötsligt där. Tillfället påminde om sådana filmer där allt är superomantiskt och man önskar att det kunde hända på riktigt. Ett stort leende och en packad väska i handen som visar att han är där för att stanna. Det kunde ha blivit hur fint som helst, det kunde det. Istället blev det lite pinsamt, klantigt och inte alls så fint som det kunnat bli. Ett bevis på att det inte är tillfällena det är brist eller fel på i vardagen. Det är vi som inte kan hantera dem. /dina