lördag 30 augusti 2008

En smula erkännande

Jag tänkte att när jag nu ändå är i farten med mitt lilla nostalgiskrivande kan jag kommentera det som Jennifer tar upp i sin blogg. (Som för övrigt är länkad här hos mig, bara till att leta i vänsterspalten.) Såhär är det, till skillnad mot henne så avskyr jag tanken på sjuans tid. Ännu värre är tanken på att återvända dit. Tiden då jag var som mest osäker, då rosa var min favoritfärg, då Angelica hade ett starkt öga på mig så jag inte skulle flirta med Johan. Jag skojar inte, det var fucking eye of Mordor. Rädslan av att inte vara omtyckt välde över mig varje morgon när klockan ringde halv sju, ångesten av att ha en dålig hårdag, ångest över ett kommande geografiprov som jag fullständigt sket i kvällen innan för att istället hänga i världens tråkigaste fritidsgård. Ja, ni ser ju. Vilken vettig människa vill tillbaka till mitt sjuan? Jag är inte stolt över mitt forna jag, men jag erkänner den. /dina

3 kommentarer:

  1. Nejnejnejnej, sjuan vilken tid. Jag vill ju inte tillbaka för alltid, inte precis något jag saknar egentligen bara om man tänker på det xD, bara uppleva någon helg, lunarstorm,sandra, löpa fem mil in i skogen för att röka, intrigerna med kaxa inte och oho. och jaa. ohjo, en helg för fyra år sen had ejag inte tackat nej till .))

    SvaraRadera
  2. jag håller med dig dina. i sjuan var jag en konstig tjej som inte sa något. tur att jag hade skydd av klassens populäraste tjej. ^^ p.s jag är fortfarande en konstig tjej som inte säger så mycket, men nu gör det inget.

    SvaraRadera