Rikard och jag träffades för snart ett år sedan på Oas nyårsläger i Skene. Men vad jag minns sa vi inte ett enda ord till varandra under de där dagarna. Jag kanske snarare borde säga att han träffade Amanda där, och genom henne träffade han Elin. Där tog det stop. Antingen av en slump eller så är Elin helt enkelt för kass på att presentera folk. Inte förrän cirkus nio månader efter Skenebesöket säger Rikard och jag "Hej, hur mår du? Jag mår bra.." och sen dess har det rullat igång lite smått.Det är löjligt vad man missar genom att vara asocial och tråkig. Jag kan inte skylla allting på Elin. Jag kände faktiskt så just då, att det räckte. Det hade blivit för mycket nya nunor under en tid och jag var nog pretty omöjlig att komma närmre, om man nu ville det. Hur som helst har jag den senaste tiden försökt rikta in mig på att vara tacksam för saker. Som kristna visar gud tacksamhet försöker jag vara tacksam och se det positiva, utan Gud-delen. Det borde väl funka? Istället för att visa en gud tacksamhet för en ny vänskap känns det mer realistiskt att rikta den tacksamheten mot, i detta fall, Rikard.
Tack Rikard, tack. /dina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar