Crackers

Allt handlar om att kunna släppa taget om saker. Det handlar om att ha självdiciplin nog att inse och göra det som är rätt. Problemet är, skamligt nog, att människor överlag är svaga. Vi trivs i det gamla, en tillvaro vi känner till ut och in, det är tryggt. Jag kommer ihåg det så långt bak som när jag var 3 år. Min napp. Nej, jag hade en nappsamling, min kompensation för snuttefilt. Ni vet ju hur barn beskrivs vara fastlimmade i sin filt. Vi var snarare hopsvetsade, den var sydd intill mitt hjärta, på så vis skulle min bröstkorg skydda min nappsamling. Jag fann såklart denna närhet och kärlek mycket bekväm och blev förtvivlad när mamma vågade spotta ut ord som "lägg ifrån dig nappen", "det är dags att bli en stor flicka och lämna napparna hemma idag". Dumma mamma. Jag har såklart tagit avsked av min samling idag men det efter blod, svett och tårar. Och så har mitt liv fortsatt. Jag flyttade mycket så jag var tvungen att lämna många vänner efter mig. Min hamster Mimmi dog efter fyra år, ändå satt jag om kvällarna och grät till ett kort på min förra katt Mando. Och den där xpojkvännen som alltid smeker i bakhuvudet, jag ska inte ens gå in på det. Det var till och med svårt att sluta gå till kyrkan trots mina slutsattser, det var ju så trevligt där! Jag undrar hur stor min samling kommer ha blivit när jag ligger på dödsbädden. Hur mycket kommer fattas mig och kommer det vara så outhärdligt att jag dör bara av det? /dina