Min hjälte, SuperAnnie

Rikard fick för några dagar sedan höra om min peridosomvandling. Det är så att jag är en fucked up människa med fucked up egenskaper. Dåliga, alltså. Den sämsta är att jag ändrar humör inför en längre tid. En vår kan till exempel vara min period då jag hatar allt och alla. Då jag är som mest asocial och önskar att jag bodde någonstans på mars. Endast mina två-tre näsmsta vänner duger, så de skulle kunna få följa med. Resten av jorden spränger vi och kallar fyrverkeri. Ni vet, en sån period. Stackars mina icke-närmsta vänner som i mitten av sommaren märker att jag faktiskt inte tycker att de är kattpiss och spelar som om jag inte påstått något annat tidigare. Och under hösten, ja då blir jag kanske den djupa oförstådda filosofen som vill flytta utomlands, göra en stor förändring i världen och bota alla med aids. När vintern återvänder inser jag hur blåögd jag varit de senaste månaderna och återgår till att avsky det mesta... Jag tycks aldrig riktigt finna rätt karakträr utan byter ut den som jag byter kläder efter väder. Jag gillar det inte. Jag gillar min textlärare Annie. Där snackar vi styrka och passion mina vänner, som en klippa ute i stormen Gudrun. Inte i närheten av ett såkallat "helgon" men vad fasen gör det när hon vet vem hon är, är alltid den hon är oavsett situation. Skulle det vara så att denna styrka i själva verket är en illusion hoppas jag på att aldrig få veta detta och leva i blindo. Leva i tron om att min förebild också är värd att kallas just så, för att inspereras av, tills jag funnit min karaktär och kan säga - så här är jag, alltid. /dina