Barnfobi, typ

Jag vet aldrig riktigt vart jag har dessa djävulssinnade minimänniskor. För enkelhetens skull går jag alltid ut med att jag hatar dem, och det gör jag oftast i mildare grad. Hata är ett egentligen för starkt ord men att ta något som är för svagt och som riskerar att jag på något sätt blir inblandad i bekantskap med barn,- nej tack. Sen finns det alltid undantag som med allt annat här i livet. Ta mitt kusinbarn M som ett exempel. Bedårande liten, rund och cirkus 50 mil ifrån mig. Jag har aldrig träffat killen men bilderna jag fått se strålar en övertygelse om att vi hade varit goda vänner. Det kanske vi blir.
Varför denna syn på de små? Jag funderade för bara någon vecka sedan varför jag egentligen känner som jag gör. Men i fredags blev jag åter igen påmind och jag kan med samvete hålla fast vid min åsikt. Jag och Hanna skulle i ett förbannat tillstånd filma klart vår dokumentär hos P. Bella och däromkring. Allt gick bra tills vi var tvungna att ställa enkätfrågorna. Lindsdal har ett fjantigt folk som slänger sig i närmsta törnbuske om de så måste, bara för att slippa kameran. Vilken tur att precis intill Lindsdals centrum ligger en skola för Lindsdals cpbarn som inte alls är cp i någon annans ögon utom mina (?). Tydligen. Men det var jävligt tur just då för de enda som ville synas och höras i vår dokumentär var flickorna/pojkarna och tjockisen utan framtänder. Vi ställde frågorna, filmade dem och gav dem svar de skulle säga. (De har uppenbarligen inte lärt sig att tänka och tycka själva ännu.)
Det finns inget "jag hatar barn för att de är korta" eller "jag hatar dem för att de äter snor", jag trivs helt enkelt inte i deras närvaro. I fredags fick jag det bekräftat. Jag mådde inte alls bra efter de timmarna, inte alls. /dina