Ett spel för livet

Ytan är lätt att forma till vad folk vill att det ska vara. Det kan vara ett leende, vilket inte är svårt att måla på. Det kan vara att ge rätt svar på en fråga, för oftast vet man vad någon vill höra. Jag är ganska säker på att det är vad man verkligen känner och tycker som oftast är det svåra att klämma fram. En vän sa idag att sanningen inte alltid svider, vad menar vi när vi säger så? Är vi så inställda på att allt är skit och är det i så fall därför vi målar vår yta till något färgglatt så människor ska slippa se den oftast svarta, svidande sanningen? Det är som om vi inbillar oss att allt ska vara bra, att livet ska vara en dans på rosor utan dess taggar. Skulle den där taggen växa fram på något hörn täcker vi snabbt för den med ett blad i hopp om att ingen kliver på den, för då är vi med ens avslöjade. Men det jag mest är övertygad om är att ett undermedvetna hindrar oss själva från att gömma våra problem så bra som vi faktiskt skulle kunna göra. Jag tror att människans undermedvetna är det enda som erkänner sig behöva hjälp och försöker sticka fram ett svagt rop medan vårt fullt medvetna vägrar erkänna sin svaghet. Anledningen till att man vill dölja sig själv då, vad är värt mödan? Oftast för någon annans skull och för att undvika komplikationer, kanske? Det känns rimligt när jag tänker på det. Skuldkänslor medföljer som i ett ”köp 2 betala för 1-paket”. Du kanske känner att du inte har rätt att vara besviken på någon eller något, du har säkert gjort något som gör någon besviken eller så är du kanske rent av för jävla stolt för att ta upp problemet, lappa ihop allt trasigt så att det kan återanvändas. Varför inte? Återanvändning är ju det som gäller i samhället idag. Hurra för sopsortering och återanvändning! Hurra för den återanvändande människan.
Och undanhåller vi saker från andra för att vi vet att det skulle göra dem gott att veta? Det är bara att inse, människor är onda själviska väsen i grund och botten rustade med en bra hjärna och en hinna av kärlek och medkänsla svepta över sig. Så ja, om ni frågar mig. Vissa vill påstå att vi skulle vara en avbild av universums härskare. Vissa utför inbrott för pengar, vi är ju giriga grisar. Andra slår sönder fönster för nöjes skull. På samma sätt finns de som får ut njutning av att se medmänniskor må dåligt. Vi är alla olika som vissa så fint tycker om att påpeka. Eller… så är vi inte så olika. Det är fortfarande ytan vi har sett hos varenda människa i våra liv, vilket betyder att vi lika gärna kan vara grundlurade. Vem är mamma, egentligen? Är hon sådär glad och snäll på riktigt, eller formar hon sin yta på det viset för det är så det sägs att mamma ska vara? Och våra präster, jag tror inte att de är sådär heligt lagda hela tiden men kör med den masken just för att det är så de ska vara som präst. Detta spel som vi dagligen kör med varandra har spårat ur så pass att vi inte ens vet vilka vi själva är. Det är alltså ingen tonårsfas som går över efter nian, jag tror att den förvärras och tillslut har hitta-dig-själv-ivern dött ut och man blir en bland många andra spelpjäser. I sin favoritfärg om man har tur. /dina