Min lilla arabpappa ute på vift

Min pappa skulle vara en såndär vilsen människa som stiger på bussen och nästan klänger på busschauffören pga. sin rädsla för att åka åt fel håll eller missa sin hållplats. Han skulle mycket väl kunna vara en av dem man irriterar sig så ofantligt mycket på, just för att man känner att de tar så mycket extra tid vid kassan när de ska fråga de mest onödiga frågorna. Han skulle också kunna vara så ofantligt stolt av sig att han gissar sig fram, helt kör på magkänslan, och hoppas på att han tar rätt plåtburk åt rätt håll. Han skulle förmodligen också åka fel, inse det men sen inte heller röra en min utan lugnt vandra ett varv runt det kvarter han har hamnat i för att sedan gissa vidare. Med nosen uppe i vädret. Min pappa har förmodligen ingen som helst koll när det kommer till lokaltrafik, det är bara något jag känner på mig.

Min första dag i storstan och det känns redan

Allt är helt annorlunda mot hur det är att vara hemma. Helt perfekt. Jag är inte redo att lämna det, inte än. Så jag hoppas att jag slipper. /dina

Jag vet inte vad jag vill säga längre

Om någonting till någon. Att hålla tyst faller sig mer och mer naturligt för mig och det känns tråkig. Jag har alltid velat se mig som en människa med mycket att tycka till om. En som kanske inte tar varje tillfälle i akt att föra djupa argumentationer, men ändå skulle kunna om hon hade velat. Jag vill behöva kämpa för att hålla allt inom mig. Jag hade tyckt det var charmigt. Men jag har blivit enligt mig otroligt ocharmig. I och med det vet jag inte hur framtiden ter sig för denna blogg. Ingenting blir någonsin som man tänkt sig men i detta fallet har det nog spårat ur totalt. Jag mår lite illa just nu. Jag vet inte om det är för det knappt rörda glaset med bailies bredvid mig som sprider sin krämiga och ofta annars goda doft eller om det rent av faktiskt är tanken på det här. dinaintetina.blogspot.com. Det tål att tänkas på. /dina