Min granne Totoro

Klockan var runt tjugo i tre inatt då jag satt och tittade på en film, Min granne Totoro. Regiserad av Hayao Miyazaki precis som Spirited Away och Det Levande Slottet. Jag tycker verkligen om de två sistnämnda och tänkte därför att även Totoro vore i samma klass. Klockan var tjugo i tre, jag hade suttit och stirrat i cirkus tjugo minuter och under den tiden hade jag hunnit bli så otroligt irriterad, arg som i arg på ett syskon. Jag satt och tänkte "Varför skriker de hela tiden?" "Måste de skrika hela tiden?" "Jag hatar er skitungar!" Sen stängde jag av. Jag slängde igen dörren i ansiktet på Mei och Satsuki, jag orkade inte höra ett ord till. I sängen, muttrandes över min besvikelse, kom det upp för mig att fan vad ballt ändå. Hayao hade ju med filmen faktiskt fått mig att reagera på ett konstigt sätt, nästan fått mig att se karaktärerna som mina syskon. Så innan jag somnade beslöt jag mig för att ge filmen en chans till nästa morgon.
Jag vaknar tjugofyra minuter över elva väl medveten om mitt beslut jag lovat mig själv. Och ja, jag satte igång filmen, jag såg den med andra ögon och var otrolig öppensinnad och positiv. Jag kände mig som en mogen storasyster. Satsuki och Mei hade nyss fått veta att deras mamma blivit sämre och får stanna på sjukhus längre än väntat när jag hör Adam, min riktiga bror, bråka med mamma. Jag visste precis vad de bråkade om, alltid samma sak. Moget, men inte så positivt, börjar jag ta ställning i diskussionen. Jag säger precis vad jag tycker, det ena leder till det andra och jag stänger av filmen. Skitungar.. /dina