Jag var så nöjd. Hade gått och ruvat på den repliken tills det perfekta tillfället skulle dyka upp. När det kom skulle jag släppa bomben och klämma dit honom. Shan var en kaxig liten kille på den tiden. I femte klass tror jag bestämt det var och när jag säger liten menar jag kort. Nu i efterhand inser jag att bomben inte alls släpptes vid ett "rätt" tillfälle och att kommentaren förmodligen var onödigt elak. Men ung och ivrig som jag var varnade inte onödigt-klockan i mitt huvud så jag reste mig upp, klappade honom på huvudet och sa det. Inte helt oprovocerat såklart, men det spelar ingen roll för blicken i hans ögon sekunden efter fick mig att ångra allt och lite till. Så liten, så oskyldig. Ja, liten i alla fall.
Jag såg honom senast idag när jag väntade på bussen som skulle ta mig till Lindsdals gråa centrum. I fredags var faktiskt första gången på länge som jag såg honom. Det var på gymmet och ja, liten är inte längre rätta ordet för vår Shan. En aning kort, dock med muskler som säkert skulle kunna få mig att äta upp det jag skamligt nog sa. Jag skäms. Men det som är förvånansvärt är att jag inser det först nu, sju år senare./dina
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar