Kan inte påstå att jag är en Idolfantast, även om programmet har sin charm. Åtminstone den amerikanska versionen där Simon Cowell ger tävlingen den krydda och dramatik den behöver för att gå hem hos folket. Vad vore Idol utan de onödigt elaka kommentarerna juryn slänger ur sig, vad vore Idol utan den öppna mobbningen som ger publiken en kick av oskyldigt tittande till förödmjukelse och utlämning av andra. Ironiskt hur man påstår sig kämpa emot mobbning i skolor och arbetsplatser, när det samtidigt sänds ett stort tvprogram som uppmuntrar till just det, gömt under ordet musiktävling. 1, 2, 3...hur många säsonger har vi inte nu fått vittna om vad man faktiskt får gå igenom när man medverkar i denna tävling och hur många fler ska det krävas för att människor inte ska komma till uttagningar för att få höra att de är fullständigt värdelösa? I början kunde jag hålla med om att juryn var elak och onödigt öppna med att sälja sig till tvtittarna. Men som jag sa, efter så pass många förvarningar som visats är det bara att skylla sig själv. Varför man ens skulle vilja bli ihågkommen från Idol hela sitt liv är något jag inte förstår. Att dras med Idolmärket på bröstet som artist är inte, och det vet vi alla, något statushöjande. Snarare som en pinsam tatuering man upptäcker morgonen efter festen där det står Roj i ett hjärta. "Vem fan är Roj?", är det första man tänker när ruset lagt sig. /dina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar