Grey room

Utsikten från bussen imorse var grå och sorglig. Jag kände mig som huvudpersonen i en film som det var väldigt synd om. Det kändes som om flera familjer satt i soffan och såg på mig med tårar i ögonen. Vissa för att de kände igen sig i min roll. För att de tyckte synd om sig själva men använde mig som en dålig ursäkt till att våga gråta. Andra grät för att det var "synd" om mig. Jag vet inte varför jag grät men det kändes skönt. Idag var en dag på länge som jag njöt av kombinationen grått och sorgligt. /dina