Fjantcigg

Sexgalning långt bort härifrån som är rolig att prata med en dag eller två, tänkte jag. Det var cirkus en månad sedan nu och de där två dagarna har blivit betydligt fler. Fan vad skön människa är de rätta orden. Lite knäpp, mycket rolig och bra musiksmak, de är de rätta orden. Sexgalning då? Inte mer än alla andra. Någon som konstaterar att black devil är fjantigt, någon som snyter sig i strumpor på nätterna och skickar bra youtubeklipp stup i kvart...Det är människor man ska ta vara på. Bra vän för en förhoppningsvis längre tid, alltså. /dina

En smula erkännande

Jag tänkte att när jag nu ändå är i farten med mitt lilla nostalgiskrivande kan jag kommentera det som Jennifer tar upp i sin blogg. (Som för övrigt är länkad här hos mig, bara till att leta i vänsterspalten.) Såhär är det, till skillnad mot henne så avskyr jag tanken på sjuans tid. Ännu värre är tanken på att återvända dit. Tiden då jag var som mest osäker, då rosa var min favoritfärg, då Angelica hade ett starkt öga på mig så jag inte skulle flirta med Johan. Jag skojar inte, det var fucking eye of Mordor. Rädslan av att inte vara omtyckt välde över mig varje morgon när klockan ringde halv sju, ångesten av att ha en dålig hårdag, ångest över ett kommande geografiprov som jag fullständigt sket i kvällen innan för att istället hänga i världens tråkigaste fritidsgård. Ja, ni ser ju. Vilken vettig människa vill tillbaka till mitt sjuan? Jag är inte stolt över mitt forna jag, men jag erkänner den. /dina

Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Mina tårar är mina att ge vem som helst.
Mina tårar var mina att ge vem som helst.

Det finns låtar som är som gjorda för mig, för stunden. Ni har säkert också kännt så ett antal gånger. Det är som om någon förstår dig fullständigt. Och jag ska tala om för er att Kent, älskade Jocke Berg, har förstått mig sedan början, gör det än idag och som det ser ut nu, kommer alltid att göra.. Inte kan jag annat än slå ihop mina händer, föra isär dem och upprepa i oändlighet om jag vill ge dem den applåd de förtjänar. Fan vad bra alltså. /dina

Min vän Pau

Utseendet spelade redan roll i andra klass vad jag minns och eftersom jag var ny satte jag folk i behändiga fack för att snabbt kunna göra en mindre analys. Där fanns de av alla slag; snyggingarna, mobbarna, de osynliga, invandrarna som var kusiner och så de ultimata nördarna. Till en början umgicks jag med invandrarna, eller de anföll mig. Ren gissning, men min hudfärg fick dem förmodligen att tro att det var ödet. De var ju snälla och så men... Efter tredje dagen började jag dra mig undan vilket min lärare tolkade som någon slags utfrysning. Hon hade den där favoriseringslärar-looken. Röda koftor, långa blå kjolar, glasögon, kortklippt brunt hår och fula båtskor med liten klack. Och så var det ju hennes favorit. Den hette Paulin Elm, med den spinkiga kroppen, runda glasögon med tuttifrutti prickar och så hjärnan. Hon var bland de bästa i klassen på att räkna, läsa, sjunga, måla (!) och fjäska. Så när Asta bad favoriten att "ta hand om mig" ville jag typ dö. Jag var ju alldeles för häftig för henne enligt mig och hon ansåg såklart precis som kusingänget, att det var ödet. Jag hörde ihop med dem och inte henne. En, två veckor senare umgicks vi konstant. Jag tog hennes förra bästa väns plats ganska kvickt så att säga. (Förlåt för det Leila!) Paulin fick smeknamn som Pau, eftermiddagar egnades åt mimanden till systrarna Grahf och Smurfhits och syster Becka började hata att jag i princip bodde där. Vilka tider... Idag umgås vi långt ifrån ofta och jag är inte längre hennes stora husneger. Men när vi väl ses så är det fortfarande den gamla Dina och den gamla Pau. Den trygga känslan finns kvar än och jag tror fasen äkta vänskap är vi. /dina

Ett spel för livet

Ytan är lätt att forma till vad folk vill att det ska vara. Det kan vara ett leende, vilket inte är svårt att måla på. Det kan vara att ge rätt svar på en fråga, för oftast vet man vad någon vill höra. Jag är ganska säker på att det är vad man verkligen känner och tycker som oftast är det svåra att klämma fram. En vän sa idag att sanningen inte alltid svider, vad menar vi när vi säger så? Är vi så inställda på att allt är skit och är det i så fall därför vi målar vår yta till något färgglatt så människor ska slippa se den oftast svarta, svidande sanningen? Det är som om vi inbillar oss att allt ska vara bra, att livet ska vara en dans på rosor utan dess taggar. Skulle den där taggen växa fram på något hörn täcker vi snabbt för den med ett blad i hopp om att ingen kliver på den, för då är vi med ens avslöjade. Men det jag mest är övertygad om är att ett undermedvetna hindrar oss själva från att gömma våra problem så bra som vi faktiskt skulle kunna göra. Jag tror att människans undermedvetna är det enda som erkänner sig behöva hjälp och försöker sticka fram ett svagt rop medan vårt fullt medvetna vägrar erkänna sin svaghet. Anledningen till att man vill dölja sig själv då, vad är värt mödan? Oftast för någon annans skull och för att undvika komplikationer, kanske? Det känns rimligt när jag tänker på det. Skuldkänslor medföljer som i ett ”köp 2 betala för 1-paket”. Du kanske känner att du inte har rätt att vara besviken på någon eller något, du har säkert gjort något som gör någon besviken eller så är du kanske rent av för jävla stolt för att ta upp problemet, lappa ihop allt trasigt så att det kan återanvändas. Varför inte? Återanvändning är ju det som gäller i samhället idag. Hurra för sopsortering och återanvändning! Hurra för den återanvändande människan.
Och undanhåller vi saker från andra för att vi vet att det skulle göra dem gott att veta? Det är bara att inse, människor är onda själviska väsen i grund och botten rustade med en bra hjärna och en hinna av kärlek och medkänsla svepta över sig. Så ja, om ni frågar mig. Vissa vill påstå att vi skulle vara en avbild av universums härskare. Vissa utför inbrott för pengar, vi är ju giriga grisar. Andra slår sönder fönster för nöjes skull. På samma sätt finns de som får ut njutning av att se medmänniskor må dåligt. Vi är alla olika som vissa så fint tycker om att påpeka. Eller… så är vi inte så olika. Det är fortfarande ytan vi har sett hos varenda människa i våra liv, vilket betyder att vi lika gärna kan vara grundlurade. Vem är mamma, egentligen? Är hon sådär glad och snäll på riktigt, eller formar hon sin yta på det viset för det är så det sägs att mamma ska vara? Och våra präster, jag tror inte att de är sådär heligt lagda hela tiden men kör med den masken just för att det är så de ska vara som präst. Detta spel som vi dagligen kör med varandra har spårat ur så pass att vi inte ens vet vilka vi själva är. Det är alltså ingen tonårsfas som går över efter nian, jag tror att den förvärras och tillslut har hitta-dig-själv-ivern dött ut och man blir en bland många andra spelpjäser. I sin favoritfärg om man har tur. /dina

Best friends song

Mycket hos oss själva kan ge ett avstånd till människor. Jag kallar det brister. När det inte är kontrollbart, när det där avståndet inte längre är ett beslut att ta utan istället något som bara händer. När man inte kan acceptera människors syn på saker, när man efter ett misslyckande i att övertala människan om sin sak inte kan förhindra att en slags mur av oförståelse reser sig. När den där jävla muren inte vill rasa förren människan på andra sidan tycker som du i fråga, det är ett problem. Denna text är riktad till en person som jag bryr mig väldigt mycket om och som jag hoppas tänker igenom det jag skriver och förstår vad jag pratar om. Jag kommer därför inte heller att berätta för dig om det är du, det ska du inse själv. Så, jag tror att denna beslutsamhetmani hindrar andra från att se hur underbar, smart och cool du är. Du stöter bort dem, det är synd.

Finns det något extra som krävs för att man ska få bli rektor eller är det bara fritt fram att söka och få? Här om dagen gick ett reportage om misshandel i hemmet kring ett visst område. Efter att ha sett programmet passar det där med "bara söka och få" bra in på mina misstankar. Den lata kärringen till skolans överhuvud antydde att misshandel i hemmet inte leder till sämre beteende i skolan, hon menade att de illa behandlade inte förde med sig det ut i vårt "vänliga samhälle" där vi inte får slåss. Är det inte uppenbart att det är tvärtemot vad hon säger, är det inte självklart att de stökiga misshandlade ungarna inte tar något utav samhällets straff som inget annat än ..ja, ingenting? /dina

Lovetrap

Det är roligt, för jag blir så frustrerad att jag nästan spyr. /dina

Damaging this apartment

Allt känns så jävla sorgligt. Mina fina vänner flyttar till städer som Växjö och Göteborg, Uppsala och London. Jag är avundsjuk på att de får komma iväg medan jag är fast här. Ta mig inte fel, Kalmar är bra. Jag gillar Kalmar och förstår inte detta förjävliga tjat från vissa om att Kalmar är skit, för det är det inte. Men jag vill bli vuxen och jag känner att jag aldrig kommer bli vuxen så länge jag är kvar här. Japp, det är delvis det men så är det förstås också det att de är mina vänner, mina fina rosenknoppar som lämnar mig och det är som vanligt först i slutet man inser vad de gett och hur mycket mer de hade kunnat ge om de stannat kvar. Skolstart imorgon och till min förvåning så underlättar det snarare än försvårar. Jag saknar mina rutiner. Att bli besatt av Friskis&Svettis, att plugga ihjäl mig på massa prov, att gå på dåliga och dyra kaggfester på torsdagkvällarna. Allt liksom, det är mysigt. Hoppas det känns lika bra för er, /dina

Beat heart

Låten är min men jag tycker ni kan få känna på den lite. /dina

The omportance of being idle

Begreppet lammkött, gäller det ålder eller erfarenhet? Denna fråga har på senaste tiden dykt upp mellan mig och mina vänner. Vi tycks aldrig komma överens vilket är lustigt då det känns som att det inte är en tyckesfråga. Lammkött är den som är yngre än den andra, så är det, enligt mig. Vissa håller med, andra anser att vi är konstiga medan de fega och icke ställningstagande säger "det är nog en blandning".

Så, vad "tycker" du är lammkött? /dina

Run for your life

Fan vad vi anpassar oss hela tiden. Är vi någonsin oss själva eller finns det flera varianter av ens egna personlighet? Jag vet i alla fall att jag anpassar mitt beteende i alla situationer jag är i beroende på vilken människa jag pratar med. Det kan vara på msn, telefon eller på gatan, det spelar liksom ingen roll. Dock handlar det inte om osäkerhet, kanske snarare ett försök i att få den andra personen att känna sig bekväm i mitt sällskap. Men om jag nu inte är ensam om detta, vilket jag tvivlar på, borde det ju bli helt vrickat mellan två personer som gör så samtidigt. Båda försöker läsa av den andra och när ingen får respons blir det en slags nollställning. Nej, jag menar inte att de skulle stå och titta blint ut i luften och dregla ner sin tröja bara för att de inte vet hur de ska bete sig, samtalet fortsätter ju förmodligen ändå. Men, det är kanske vid dessa tillfällen som det där otroligt pinsamma händer. Det är först då man blir osäker, försöker komma på en lista med samtalsämnen och en bra ursäkt till att tvingas säga adjö.

Som en liten inklämd notis vill jag säga: bra diskussion till inlägget "Dags att stiga av våra höga hästar, människor?"! Kul att ni vill säga vad ni tror och på vilka grunder. Keep up the good work /dina

My Valentine

/dina