Var tyst om du har mod

Att prata med en vän, klaga eller diskutera något fantastiskt är en terapi i sig. En terapi som ger så mycket mer än 20 minuter hos en grå människa i mörkblå kostym som kallar sig psykolog. När man pratar med en vän får man annan respons än "hur känner du inför det här?" eller "varför tror du att det hände?" Vad tjänar det till att prata med en människa som man inte får någon slags bekräftelse eller motgång ifrån? Hjärnan utvecklas inte, den snarare föruttnar. Man blir inskränkt , inte alls klokare på något vis. Man skaffar sig bara ett större rum, två huvuden för en människa att tänka i. Det handlar inte alltid om att prata utan också om att känna att man får lyssna. Att känna att ens vänner anförtror sig till dig så pass mycket att de vill ha ens åsikter, det är den viktigaste bekräftelsen.
Min helg har varit ett enda stort tankenystan och hade blivit mycket förvirrande utan vänner att prata med. Och även om jag inte kommit fram till några slags lösningar eller större slutsattser så mår jag mycket bättre. /dina